Fröken Mullig

Har inte nämnt mycket om mina försök till viktminskning på ett tag. Är kanske dags…

Det går väldigt bra faktiskt! Inte så fort om jag skulle vilja önska, men ändå... Har till dags dato gått ner 8 ½ kilo! Jag har kämpat hårt, ska ni veta! Jag ÄLSKAR potatis i alla dess former (nåja, kanske inte alla…pommes, inte så gott!) och frukostmackan går inte av för hackor. Men det går…Har inte ätit bröd på snart tre månader och potatis har bara slunkit in i munnen vid tre tillfällen (jul, annandagen & nyår). Pasta och ris vet jag knappt hur det ser ut längre…

Tränar göra jag också för fullt. Det blir minst fyra pass i veckan (spinning, core, coreboll, innebandy, gym etc.). Jag märker att konditionen är mycket bättre och att jag inte är lika trött längre. För ett par månader sedan var det en kamp varje kväll att orka vara vaken till sporten kl.22.00 (viktiga saker!). Inte nu inte :)

Jag märker naturligtvis av att 8 ½ kilo är borta. Kläderna sitter lösare och viss byxor har återigen plockats fram. MEN, det jag inte förstår är, att de människor som vistas runt omkring mig inte märker att jag har gått ner i vikt! Jag kan förstå, att de som hela tiden finns i min närhet, har svårare att se, men på jobbet är det ingen som har noterat detta! Jag vet inte om det är jag som är konstig, men det sporrar ju om man får positiva kommentarer, eller hur?

Man vill ju höra positiva saker! Det är otroligt svårt att gå ner i vikt och när man lyckas vill man ju höra det! Eller är det bara jag som känner så? Kanske…

Eller så syns det helt enkelt inte att jag har gått ner i vikt, tråkigt...  

Oavsett kommentarer eller ej, om det syns eller ej, så fortsätter jag min kamp mot kilona!

Jag ger inte upp!

Bara 20 kilo kvar….

Underbart! Tenta är klar! Jag har våndats ska ni veta! Utvecklingsekologi & systemteori är inte att leka med! Jag har en känsla av att det kommer att bli min första tenta som jag inte kommer att klara. Jag har över 200 högskolepoäng (300p med det nya räknesättet) och jag har aldrig känt den känslan, som jag har nu! Att jag inte fixar en tenta!! Men låt så vara…det är bara att göra om, eller hur? Tentan är i alla fall ivägskickad och jag kan andas ut....ett tag........
Nya kursen börjar om två dagar (Specialpedagogiska teorier och vetenskaplig introduktion). Då ska jag vara ute i god tid med tentan, inte vänta till sista stund....kanske....vi får se.... 

Nu är vi några dagar in i år 2010. Hur många av er har gett nyårslöften? Kommer ni att kunna hålla dem? Jag gav inga löften om viktnedgång eller motion. Dessa åtgärder är ju redan igång. Nej, jag lovade mig själv att bli bättre på att måna om mig själv. Jag har varit ganska elak mot mig själv under 2009 (inte bara 2009, utan under en mycket lång tid, om jag ska vara helt ärlig). Jag gör saker som inte är bra för mig. Jag stressar och ställer upp både till höger och vänster. Trots att jag själv antagligen inte mår så bra av det. Man vill ju vara schysst!

Vem tackar en för det? I arbetslivet definitivt inte många, privatlivet desto fler, men jag har kommit till en brytpunkt nu. I mitt arbete kommer jag ovillkorligen att tänka mig för, innan jag tar på mig uppgifter, som inte är absolut nödvändiga! Jag jobbar halvtid sedan höstterminen 2009, eller rättare sagt, jag får BETALT för en halvtidstjänst! Jag jobbar desto mer! Så nu gäller det att bita i det sura äpplet och acceptera att någon eventuell kollega blir sur. Jag tänker inte jobba mer än halvtid i vår!

Jag kommer att unna mig massage, fotvård, ansiktsbehandling, spa-besök o.s.v. under 2010. Vilket jag har varit fruktansvärt dålig på under många år! Jag har bara en kropp och den ska hålla bra många år till! Min träning och fortsatta viktnedgång + alla framtida behandlingar kommer att göra mig gott!

Detta löfte kommer jag att se till att hålla, jag lovar!

Mitt dilemma är: ska jag avge nyårslöften eller ska jag låta bli? De senaste åren har jag struntat i allt vad löften heter! Jag kan ju ändå inte hålla dem. Varför göra sig själv besviken? Nu är situationen lite annorlunda, för jag har redan gjort stora förändringar i mitt liv. Jag tränar regelbundet och ofta, jag har ändrat min kost och jag är fokuserad på att försöka gå ner i vikt!

Så vad ska jag ge för löfte då? Det finns faktiskt en sak jag skulle kunna bli bättre på! Men ska jag ge ett löfte? Är jag tillräckligt motiverad till att hålla det? För om jag inte är det, varför avge ett löfte? Om jag rannsakar mig själv, vad kommer jag då fram till? Är jag motiverad eller inte? Jo, jag är nog det! Ett löfte ska avges!

Vad är då mitt löfte? Det avslöjar jag år 2010!

Gott Nytt År alla nära & kära!

Sitter här lördag kväll och känner att jag måste skriva, måste helt enkelt!!!

Som ni vet tränar jag minst 3-4 gånger i veckan (ibland mer), med spinning core, coreboll och innebandy. Trots all träning har det inte hänt någonting med min vikt! Ja, jag vet att min sköldkörtel spökar lite, men vad då?? Några gram i alla fall, snälla!!!

Under ett samtal med en väninna, påpekade hon att jag borde börja äta mellis! Egentligen vet jag ju det! Att ämnesomsättning/fettförbränning håller igång om man ser till att ha ett regelbundet intag. Men att ha kunskap och att praktisera sin kunskap är två helt skilda saker! Ibland behöver någon poängtera det självklara!

Vad hade jag att förlora? Ingenting! Jaha, så var det till att med sig mellis till jobbet. Keso och frukt är nu mitt sällskap på jobbet! Vad tror ni hände de två första veckorna? Jo, minsann ett kilo försvann i ett huj! Åh, vad jag blev lycklig!
                      


Nästa grej, som inspirerade mig, var min svåger som hade börjat köra GI-metoden (där man utelämnar kolhydrater i sin kost). Han gick ner sju kilo på två veckor! Jag diskuterade med min man och min dotter, bestämde mig därefter att ta bort potatis, pasta, ris och bröd ur min kost. Med andra ord inte riktigt GI (vill fortfarande äta frukt!), men nästan…Dottern hängde också på, men inte min man (han kan inte undvara godiset, speciellt Bassett's vingummi!)

                                                      


    
Nu händer det saker minsann! Under de två veckorna, som jag har undvikit en del kolhydrater, har jag tappat ytterligare tre kilo! Nu är jag fullt medveten om att det fortsättningsvis inte kommer att minska lika mycket och inte lika fort, men jag fortsätter i alla fall. Sedan kommer jag under jul & nyår att unna mig god mat, innehållande kolhydrater. Man måste kunna tillåta sig att ”fuska”, för att det i långa loppet ska bli bra resultat.  

                              

Gud, vad det var väldigt länge sedan jag skrev något! Jag har inte legat på sofflocket, om ni det tror :)
Tiden har bara runnit iväg! Har inget att skylla på, om inte studier, arbetet, träning, familj, sjukdom eller konstant trötthet kan vara en giltig orsak. Förstod väl det… suck, får skärpa till mig (igen)!

Idag har vi haft Lucia på jobbet. Blev två dagar tidigare i och med att på fredag är det många av personalen som inte är på jobbet (bland annat jag). Det går åt en hel del personal att rodda hem ett Lucia-framträdande. Vi har ungefär 150 elever som deltar. Flera sjöng solo och några hade även dansuppvisning. Mycket smakfullt och vackert arrangerat. All kredd ska vår musiklärare ha!

Tänk att kunna få ett helt högstadium att sitta still (och vara tysta!) under en hel timme! Nu är det nog många av er som undrar om det verkligen är en bravad eller inte? Absolut, att det är en prestation för en sådan stor samling ungdomar att vara både tysta och stilla under en sån lååång stund! Vilket jag i och för sig har svårt att förstå! Att inte kunna sitta tyst och stilla alltså!

Tiderna förändras verkligen! När jag gick i skolan (för många många många år sedan), då var skolvardagen betydligt mer strikt, inte för att jag förordar det! Utan jag menar att man bör ha respekt för andra, såväl lärare och andra elever. Tyvärr har mycket av detta försvunnit. Skolan kan inte enbart belastas för detta, utan hemmet har ett mycket stort ansvar för att se till att barnen har en empatisk förmåga och respekt för andra människor. Skolan ska ge kunskap, inte fostra barnen.

Oj, nu är jag inne på detta igen! Tänk att mycket av det jag skriver slutar med detta: det som skolan ska ansvara för och det som föräldrar ska ansvara för. Saker som för mig är självklara, men tyvärr inte för många andra!

Tänk, vad viktigt det är med bekräftelse! Bekräftelse kan vara allt från att någon ger feedback på det man gör, till att ha ett arbeta att gå till, till att ha vänner…

Genom att få bekräftelse bejakar man sitt eget ego. Förstå mig rätt nu, ego i bemärkelsen att man får känna sig viktig, att man betyder något för någon, att någon är intresserad av vad man har att erbjuda som person. Föreställ er att ni aldrig eller sällan får bekräftelse…hur motiverade skulle ni vara till att uträtta något?

Det hör till vår natur att få uppmärksamhet. Utan uppmärksamhet tynar vår personlighet så småningom bort. Sedan är det ju så att den feedback vi behöver få, inte alltid är positiv, men vi får ändå en bekräftelse på att någon har en åsikt om det vi gör! Vi får uppmärksamhet!

Så alla ni, där ute, ge ett leende eller en nick till någon i er närhet! Se till att personer i er närhet får den kredd de förtjänar. Hör av er till den ni aldrig hinner ringa/messa/maila! Ju givmildare man själv är med att ge positiv uppskattning, desto mer får man tillbaka, eller hur?

När är det dags att klippa navelsträngen? Många menar på att det skulle jag ha gjort för länge sedan…men är man mamma, så är man. Navelsträngen lär hänga med ner i graven…

Inte så att jag curlar mina barn, så att de inte blir självständiga människor! Tvärtom måste jag säga att de har utvecklats till underbara människor, med självinsikt, humor, ansvarstagande…kan rabbla hur många superlativ som helst! Jag finns alltid där för dem och helt naturligt finns hela känsloregistret med i föräldraskapet. Glädje, oro, stolthet, ömhet, rädsla…

Vi får inte glömma att det också är unga människor. Det innebär att de måste utforska världen och vad den har att erbjuda alldeles själva. De måste göra sina egna misstag och lära sig av dem. Trots alla ”goda råd” och förmaningar, gör våra avkommor ändå det de själva vill, inte vad vi föräldrar vill.

Ändå vill vi förskona dem från smärta och besvikelser, när de själva tror att vi bara vill vara ”besserwissers”. Varför kommer vi inte ihåg våra egna misstag och vår ovilja till att lyssna på våra föräldrar? Det är nog naturens gång…de måste göra sina egna lyckodrag och/eller felsteg, uppleva lycka och/eller misslyckanden, känna glädje och/eller besvikelse …allt som formar dem till det de är…

Oavsett vad mina barn tar för sig här i livet, älskar jag dem över allt på denna jord! Tänk att det finns en sådan kraftfull känsla inom en! Moderskärleken är en fantastisk känsla!

Sorry... för att det har tagit tid att skriva ner några rader på bloggen. Undrar om jag har några läsare överhuvudtaget kvar…Nåja, OM det finns några läsare, så ber jag er om ursäkt!

Ibland är det bara så att tiden inte räcker till! Nog för att jag kan ha många bollar i luften samtidigt, men jag är ingen fullfjädrad jonglör..;)

Just nu är det mycket fokus på mitt pluggande (specialpedagogik) + alla utvecklingssamtal i skolan. Sen har jag kommit igång med mitt tränande! Visst är jag bra? Jag tränar minst fyra gånger i veckan. Det blir innebandy en gång i veckan, spinning två gånger i veckan och core eller coreboll två gånger i veckan. Några lördagar har jag även testat på step, som har varit väldigt tufft, men kul.

Tyvärr har det inte visat några resultat på vågen, men jag känner på kläderna att något har hänt. Dessvärre kan jag inte glädjas åt det! Det måste synas på vågen, för att jag ska känna mig duktig! Kan bero på att kilona är många och de är en bekräftelse på succé eller misslyckande. Konstigt eller hur? Borde ju kunna vara nöjd med att vissa klädeplagg sitter bättre eller t.o.m. lösare än förut! Dessa förbaskade kilon!!!

Vi människor är vanemänniskor och tänk vad fort man kan ändra sina vanor, utan att det är/blir en belastning! Innan jag började träna, funderade jag på varifrån jag skulle ta tiden, men tänka sig, tiden fanns!! Nu har jag ju inga småbarn (vilket ofta är en ursäkt), men jag har varit där. Småbarnsförälder menar jag. Även då fanns tiden. Jag pluggade heltid, jobbade halvtid, var ensamstående med två småbarn, var tränare både i fotboll & innebandy, ledamot i Sörmlands Innebandyförbund och i Eskilstuna Idrotts Samorganisation! Hur i himmelen fick jag tiden att räcka till? Blir svettig bara jag läser det jag har skrivit…

Nåja, jag ska försöka skriva lite mer frekvent! Jag har ju precis här ovan skrivit att tid finnes....suck....får tänka på vad jag skriver...

Alla ni som känner mig, vet ju hur otroligt morgontrött jag är! Jag behöver sova!!! Länge…

Men men, idag vaknade jag halv sex och kunde inte somna om! Jag var trött, men kunde inte somna. Hade många tankat i huvudet och fick ge upp! Trots att jag hade sovmorgon, behövde inte gå upp förrän halv nio! Suck…

Så nu sitter jag vid datorn och filosoferar istället…har hunnit vara inne på Facebook (jo minsann), ringa till jobbet, maila arbetskollegor, äta frukost, sätta på en maskin tvätt, bädda sängen…och klocka är inte mer än tjugo över sju!!! Jag är trött…

Varför kunde jag inte somna om? Tankar virvlar runt i huvudet och ställer till med oreda! Vad är det då för funderingar jag har? Kan inte sätta fingret på något specifikt, men nog är det så att jobbet paxar på mycket utrymme uppe i hjärnkontoret. Att jag inte bara kan släppa allt när jag går från min arbetsplats!

Det som tar mycket av min energi just nu, är den inställning som många har till invandrare! Om en vecka börjar en ny kille i min klass. Han kommer från Irak och har gått i en internationell klass under 1 ½ år. Nu ska han börja hos oss på vår skola. Jag bör nog inflika att på vår skola finns det väldigt få elever med utländskt påbrå (om man inte ska inkludera alla med finskt ursprung). Förra veckan var vår blivande elev på besök och genast efter besöket började det florera rykten om honom. Jag ska inte gå in på de rykten som spreds, det räcker bara att säga att de inte var vänligt sinnade!

Jag har påtalat detta för vår rektor. Vi på skolan behöver ha en bra strategi, när han börjar. Framförallt måste vi ta tag i de elever, som har ett sådant förhållningssätt gentemot barn från andra länder, att de inte kan möta dem på ett schysst sätt!

Min vidare fundering är: hur ser det ut hemma hos dessa barn, som är så inskränkta? Vad har deras föräldrar för inställning? Vad får de med sig för attityder och uppfattningar hemifrån? Eller är det så att några fåtal påverkar flertalet och att dessa inte törs stå emot?

Min innerliga förhoppning är att det kommer att bli bra för den här killen och att hans tid hos oss både ska stimulera honom till inlärning och ge honom samhörighet med klassen.

   

Jag måste bara berätta lite om en fantastisk kille! Han heter Jonas Helgesson är född med en Cp-skada. Under förlossningen snodde sig moderkakan fyra varv runt Jonas hals och han var utan syre i ungefär 40 minuter. Men han överlevde!

Han trotsade läkarna och alla andra som trodde att hans liv skulle innebära tystnad (i brist på kommunikation) och rullstolberoende. Hans familj anpassade sig inte efter honom, utan Jonas fick anpassa sig efter dem. Detta innebar att de bidrog till att berika Jonas liv. Han fick göra alla de saker som hans syskon fick. Det tog bara så mycket längre tid! De flesta med handikappade barn, anpassar sina liv efter barnet. Inte familjen Helgesson inte!

Häftigt tycker jag! Jonas poängterar detta ofta som orsak till att han lever ” ett normalt liv” idag. (vad är normalt, kan ju diskuteras). + att Jonas själv är en fruktansvärt envis, men levnadsglad, positiv kille. När Jonas började högstadiet tackade han nej till en assistent (vilket innebar många dråpliga incidenter). Han började spela golf (fast han inte kunde gå långa sträckor) = rullstolen slängdes. Med andra ord, han ville göra allt det, som alla sa att han inte kunde! Det mesta lyckades han med också.

Jonas har skrivit en bok ”Grabben i kuvösen bredvid” och det är den jag har läst. Jag kom på mig själv att sitta och le flera gånger, när jag läste. Han skriver så humoristiskt och ironiskt, men emellanåt även sorgset. Han skriver om alla de fördomar han har mött och fortfarande möter, pga. sin skada. Huvudsakligen skriver han om den fantastiska känsla han får, när han lyckas med någonting som han har företagit sig. Något som för de flesta andra är en självklarhet! Som att klara av att bära en bricka med mat på McDonalds, till att gå med ”vanliga” Nike-skor istället för hjälpmedelcentralens fula skor, till att kunna sätta på sig sina strumpor utan att det tar en halv dag. Jag kan nämna hundratals saker som är självklara för de flesta, men inte för Jonas!

Idag arbetar Jonas som stand-up komiker, föreläsare, författare och skribent! Han är gift och bor i Malmö.

Ibland blir man så otroligt besviken på personer som står en nära. Hur kommer det sig? Ställer man för höga krav? Måste man alltid förvänta sig det optimala av en annan individ. Måste man alltid vara felfri? Får man aldrig släppa på tyglarna? Hur ser omgivningen på en? Tankarna virvlar runt i huvudet…

Naturligtvis behöver man inte alltid vara på fullkomlig! Vem bestämmer vad som är fullkomligt egentligen? Men man får inte döma andra personer utifrån sitt eget perspektiv. Det är viktigt att ha förståelse för att alla har olika åsikter och uppfattningar om saker och ting.

Man måste respektera varandra!

Respektera varandras olikheter och likheter!

Jag måste lära mig att inte ta åt mig! Att inte täras av andra människors tanklöshet! Jag vet att jag inte är perfekt och jag vill inte vara perfekt, men det innebär inte att jag ska trampas på!

Ibland undrar jag om jag är lite knasig? Jag gillar att plugga! När jag tog examen från lärarutbildningen (4,5 år), ville jag fortsätta lite till…men familjen protesterade. Ekonomin blev lite, eller rättare sagt, mycket lidande när man studerade! Så det var bara till och börja jobba...:(

De första åren, som lärare, pluggade jag en 5 poängs kurs (7,5 p är det idag, efter att poängsystemet har anpassats efter EU) under varje läsår. Det blev lite tufft, så jag var tyvärr tvungen att sluta med det!

Men nu ni, nu pluggar jag igen! Jag läser på halvfart och jobbar halvtid. Kanon!

Jag läser specialpedagogik och ska försöka plugga under två år. Vi får se om vi klarar det ekonomisk bara. Om nu inte någon av er kära läsare har lite till övers? ;) Jag tar gärna emot cash. Jag är inte så knusslig så…

Tänk vilken förmån vi har i Sverige att vem som helst kan studera. Det är inte alla länder som ger sina invånare den chansen! T.ex. i Tyskland, där jag själv både har arbetat och studerat i, är det oerhört svårt att få utbildningsplats överhuvudtaget. När man väl har utbildat sig, har man det yrket resten av sitt liv. Det är i princip omöjligt att studera som vuxen. Komvux existerar inte alls där.

Jag är glad att jag bor i Sverige och har möjlighet att utvecklas!

Jag är tacksam över min familj som ger mig möjlighet att göra något som jag verkligen gillar!

Gud, vad jag gillar när det är helg! Helgen är bara så kort! Vem har bestämt att vi ska jobba fem & vara lediga två? Tvärtom TACK!!! (med bibehållen lön, förstås)

Nu vet jag att det finns många som jobbar helger (bl.a. min man), men det är egentligen ledigheten jag gillar. Så om ledigheten infaller på en helg eller vardag, spelar ingen roll.

LEDIG LEDIG LEDIG…det är det jag gillar. Jag skäms inte för att säga att jag gärna skulle vara hemmafru! Jag vet att det inte är politiskt korrekt, men vadå…tänk själva: LEDIG…

Jag skulle själv bestämma vad jag gör på dagarna. En promenad, läsa bok, påta i trädgården, hälsa på någon som också är ledig, åka hoj, baka… det finns tusen saker jag skulle kunna sysselsätta mig med. Då är jag ju inte ledig, tänker du då…kanske inte, men jag gör det jag själv vill!

Om jag blir uttråkad?  Det tror jag inte! Men om? Ja, ja då får jag väl sysselsätta mig med någonting. Det finns alltid något att göra. Än sen då, om det är tradigt ibland. Det tar jag…

bara jag får vara  

Fasen vad bra jag är!!!

Ja, jag måste få säga det! Jag har ju klarat MC-kortet! Lilla jag! Får man säga att man är bra? Även om jag bor i Sverige? Vi med våran Jantelag?

Just nu struntar jag i vad man får och inte får! Jag tycker att jag har varit skitbra helt enkelt!

Alla som tar Mc-kort vet att det inte är så lätt. Trafiken är väl inget svårt, men banan! Oj oj oj vad jag var nervös när jag skulle till att visa mina kunskaper! Att krypköra, göra undanmanöver i 50 km/h + göra bromsprov i 70 km/h & 90 km/h är inte så lätt, när man är så nervös att man knappt kan stå på benen! Men det gick! Hipp hipp hurra!

Sen var det dag satt ge sig ut i trafiken. Naturligtvis började det regna precis när jag skulle ut! Ösregna! Det var bara att gilla läget och bege sig ut. När jag körde på motorvägen körde en långtradare om mig! Idiot! I ösregnet… ni kan ju tänka er vad som hände! En stor svallvåg bokstavligen vällde över mig! Jag såg absolut ingenting + att jag blev blötare än blöt! (hur det nu går till…)

Inspektören, som åkte bakom mig, blev lika blöt och såg ingenting han heller. Efteråt berättade han att han hade varit orolig för mig. Det var första gången som han hade upplevt något liknande! Nåja, resten av körningen flöt ;) på bra och när vi återvände till startplatsen, fick jag beskedet om att jag nu hade ett MC-kort! Jippiiiiiii……………..

Min MC-lärare var så gullig och lånade ut MC:n till mig under resten av dagen! Gissa om jag åkte hoj?
Nää inte alls…….
Skojade bara! ;) Åkte nonstop tills det var dags att lämna tillbaka hojen!

Vill åka mer!!!

Vill ha en hoj!!!

Vill ha pengar!!!

Vill vill vill…

Ja, kan ni tänka er! JAG har varit på en tatueringsmässa! Hade någon sagt det till mig innan gårdagen; att jag skulle besöka en sådan mässa, hade jag bara skrattat...


Nåja, på Münchenbryggeriet i Stockholm hamnade jag i alla fall igår. Fullt med folk av det mest olika slag. Häftigt att bara gå runt och kika på folk. Det var tatuerare från hela världen där, t.ex. från England, USA, Tyskland, Portugal, Japan…


Alla var de inbjudan av Stockholm Inkbash, just för att de är bland de bästa tatuerarna i världen. Cirka 100 av världens bästa tatuerar från ungefär 20 länder i action! Jag blev imponerad! Snacka om att var duktiga på det de gör!  

Besökare hade möjlighet att boka tider hos någon av dem och det vill jag lova; tatuerarna hade fullt upp! Naturligtvis slutade vårt besök med att dottern blev en tatuering rikare! Hon hade varit smart nog att ta med sig sitt eget designade motiv. Clever Girl! 

Hon blev tatuerad av en kille från Brighton. Han var otroligt duktig och även trevlig att prata med. Dottern passade på och använde sig av sina kunskaper i engelska. Blir inte mycket använt av språket i Sverige. Munnen gick i ett på tösen! Nu är det nog några av er som tänker: ärvt efter mor sin. Jag har ingen aaaaning om vad ni menar med det! ;)    
 

Om det är några av er som blir oroligt, när ni läser detta, och tror att jag ska ”klottra” ner min kropp, så kan ni slappna av! Never in my life! 

I och för sig ska man aldrig säga aldrig, men inte troligt… 

Jag måste erkänna att det är lite häftigt att träffa på kändisar. Ja, ja jag är lite ytligt, so what…

Så självfallet måste jag berätta att vi träffade på Dan Gold från London Ink. Givetvis togs det även kort. Varsågod här har ni bildbevis:

Han var otroligt trevlig och tog sig tid med att bli fotograferat. Det var ytterligare en kille från London Ink där. Tyvärr inga från Miami Ink eller LA Ink (åtminstone inte vad vi såg).

Kontentan av kvällen är att: även fast jag själv inte gillar tatueringar, så kan jag erkänna att det kan vara otroligt snyggt och att tatuerare är mycket duktiga konstnärer!

Tänk vad några få ord från familj och vänner kan få en att bli peppad. Tack, alla gulliga, som motiverar mig till att kämpa med dessa förb... kilon.

Jag har t.o.m. pratat med vår matmor på jobbet (äter pedagogisk lunch). Hon ska försöka hjälpa mig med att få alternativ, när maten inte är särskilt viktväktarmässig. OM hon nu får ett OK av chefen förstås! Vi har en väldigt förstående chef, så är det bara så att det inte blir en merkostnad, så tror jag att det inte är något problem.

Naturligtvis så räcker inte detta, utan största problemet är hemma. Det finns två i familjen, som inte alls behöver tänka på intaget och vill gärna unna sig något gott. Då gäller det att inte falla för frestelsen! Inte ge efter...

En av mina vänner har lyckats med sin viktnedgång och hon är en stor inspirationskälla för mig! När det blir motigt, får jag tänka på henne och hennes framgång!   

Jag vill lyckas, så min familj och alla mina kära vänner:

Peppa mig, stötta mig, jag behöver er!

Ja, du...

Det gick inte precis så som jag hade tänkt mig! Mina planer för motionen och viktnedgången vill säga! Om jag tittar tillbaka på mina mål inför sommaren, var det att gå minst fem gånger i veckan och snitta på 11 000 steg/dag. Hur gick det då?

Vad jag hade för snitt på stegen, kan jag inte svara på! Använde mig inte av stegräknaren under hela sommaren! Hur kommer det sig? Jag kan inte svara på det...semester...

Däremot var jag duktig på att ta mig till gymmet och träna. Började på löpbandet och gick en timme. Successivt ökades dosen för löpningen. Är nu uppe i 20 minuters löpning på kuperad bana! Kan låta som lite, men då får ni betänka att jag har 30 kilos övervikt + två skadade knän. Varav det ena svullnar upp vid belastning! Efter passet på löpbandet kör jag ett lättare pass med viktmaskiner.  

Sen jag började jobba igen efter semestern har mina besök på gymmet varit sällsynta, måste skärpa till mig där! Fr.o.m. 1/10 kommer jag, tillsammans med min dotter, att börja träna på Balanze. Det ska bli kul! Där har vi även möjlighet till gruppträning i bl.a. BodyPump, Aerobics, Yoga, Pilates, StepUp, Box, Core, Afromoves o.s.v.

Inte för att jag kan köra yoga just nu (lite för stor...), men längre fram!

Vikten? Hur går det där? Not so good!!!  Jag har inte minskat mycket i omfång. Känns lite tungt med tanke på den tid som läggs på träning. Men det handlar till stor del om intaget, inte motionen, som gör att kilona inte försvinner. Det blir nästa steg att ta! Lägga om kosten!

Nu är jag på G (igen...)