Fröken Mullig

Jag skulle vilja vara miljonär! Inga bekymmer och inga krav! Just nu när semestern är slut och arbetet har börjat igen, då skulle jag vilja vara ekonomisk oberoende och kunna göra vad jag vill!

Att jobba är inte vad jag vill och att bekymra mig om ekonomin är inte vad jag vill! Att unna mig och min familj allt det som gör livet gott, det är vad jag vill!

Finns mycket jag vill och mycket jag inte vill!

Man är lyckligare med en välfylld plånbok! Är det verkligen så? Jag inbillar mig det i alla fall. Just att få slippa vardagsbekymren är guld värt! Vem vill inte det?

Jag förstår att de med många slantar på banken också har sina problem, men i min värld skulle livet bli mer bekymmersfritt med lite mer kapital på kontot!

Money money money...

Åh, jag blir så ledsen! Jag har skrivit om detta förut och blir tyvärr tvungen att skriva igen! Vad är det med våra barn och världen runt omkring dem? Det är något vi vuxna misslyckas med, men vad!?

Ytterligare en flicka har tagit ett mycket tragiskt beslut. Vad fick henne att göra detta? Svaren kommer vi aldrig att få veta.

Vem är ansvarig när ett barn/ungdom avslutar sitt liv för tidigt? Kan någon vara ansvarig? Kan någon belastas för detta? Gud, vad jag lider med föräldrarna.

Boken jag läser just nu bidrar inte precis till mitt välmående heller. Boken heter "vingklippt ängel" av Berny Pålsson. Känns lite creepy...

Boken är en självbiografi och handlar om Bernys liv på olika behandlingshem/sjukhus. Berny mår väldigt dåligt och börjar skolka väldigt tidigt för att helt sluta i åttan! Hennes liv går ut på att överleva, samtidigt som hon vill dö. Man får följa hennes tankar och psykoser genom boken.

Jag har inte läst klart boken, men efter vad som har hänt, känns det lite tufft att ta tag i boken och läsa. Men jag ska...

I mitt förra inlägg skrev jag om min fascination över böcker och jag lovade att skriva om mina tankar efter att ha läst en specifik bok.

Boken jag tänker på är "Vändpunkter" av Agneta Sjödin. Men först ska jag berätta hur jag överhuvudtaget började läsa böcker av just Agneta.

Jag och min man var på Kreta förra sommaren och jag hade tagit med mig tre (!!) böcker att läsa. Ibland funkar inte mitt hjärnkontor riktigt... Hur hade jag tänkt att dessa ynka böcker skulle räcka? Ja, nu blev det ju så att redan andra dagen började jag få panik! Hjälp! Snart har jag ingen bok att läsa!

När man är ute och reser, träffar man många nya spännande människor. Under den här resan lärde vi känna två andra par, som vi umgicks mycket med. Till min stora lycka, så var även de bokslukare! Så min semester blev räddad! Nya intressanta böcker att läsa...jippie...

När jag blev rekommenderad att läsa "En kvinnas resa" av Agneta Sjödin, blev jag lite osäker. Hade inte lust att läsa en bok av en "TV-kändis". Som tur var valde jag i alla fall att ta tag i den! Den var bra! En bok jag kan rekommendera! Jag är verkligen imponerad av Agneta Sjödin, som klarade av en pilgrimsfärd alldeles själv! Tufft gjort! Dessutom skriver hon väldigt bra!

Tillbaka till "Vändpunkter" (som hon skrev före "En kvinnas resa). I den boken kan man läsa om olika människors förändringar i livet. Man får följa olika människoöden, både kända och okända. De har alla kommit till en vändpunkt i livet, där hela deras liv har förändrats. När jag läste den boken, började jag fundera på om jag har haft en vändpunkt i livet eller om jag har den framför mig?

Var är min vändpunkt? Var det när jag skiljde mig och började studera till lärare? Eller är den på gång, nu när jag vill försöka hitta ett annat yrke? Kommer jag någonsin till en vändpunkt?

Behöver alla en vändpunkt i livet, för att det ska vara lyckat?

                                                                 
                                                        


Det är ju ingen nyhet att jag älskar att läsa böcker. Skulle det vara så att det ÄR en nyhet för dig, då känner du inte mig särskilt väl.

Jag har läst så länge jag kan minnas. Böcker har alltid funnits i mitt liv. Däremot kan det gå perioder då jag inte läser så mycket, speciellt när det är hektiskt på jobbet. MEN jag måste läsa varje kväll innan jag ska sova. För att det inte ska bli allt för sent innan jag släcker, har jag för det mesta läst kvällstidningen. Skälet är att jag har så svårt att sluta läsa! Jag förstår mig inte på mig själv! Hur svårt är det att slå ihop en bok? Eller...

Kruxet är att jag lever mig in i böckerna och vill veta vad som händer... bara en sida till...och en till...

När jag växte upp gick jag bokstavligen runt med en bok framför näsan. Jag läste när jag satt på toa, i bastun, framför TV:n (jag är ju en tjej och kan göra två saker samtidigt *s*) o.s.v. Jag kommer ihåg hur min pappa satte gränsen vid middagsbordet! Någon måtta fick det allt vara!

Varje sommar slukar jag runt 30-40 böcker och ibland blir det så att jag läser en bok, som jag redan har läst. Inte för att jag vill, utan för att jag har glömt att jag redan har läst den. Hur kan det bli så? Ja, nu är det ju så att jag har läst otroligt många böcker och det är svårt att komma ihåg alla titlar och författare! Alla böcker jag läser är inte heller bra, men jag läser alltid klart! Det har aldrig hänt att jag har slutat att läsa en bok, bara för att den inte faller mig i smaken.

Det är svårt att rekommendera böcker till någon annan. Vi har alla olika förväntningar på vad en bok ska tillföra oss. Själv läser jag så otroligt många olika genrer. Det beror helt enkelt på vad jag "känner" för att läsa!

Min nästa inlägg kommer att handla om de tankar jag fick av att läsa just en specifik bok. Återkommer om detta!

Jaha, då har man fått vara med om att bli satt i karantän! Det kändes som en bomb föll ner, när vi fick reda på att dottern har svininfluensan! Många tankar for runt i huvudet! Sonen blev helt förstörd och grät hejdlöst. Han hade alla huvudrubriker i skallen, man dör ju av svininfluensan! Han trodde att syrran skulle dö! Tänk vilken chock! Att tro att hon ska dö! Dottern blev naturligtvis också väldigt ledsen och det blev många tårar runt vardagsrumsbordet!

Jag som tjatade på läkaren om att få ta proverna i och med att jag tycket att hennes symtom stämde överens med de symtom som gäller för just svininfluensan! Läkaren menade på att det inte kunde vara svininfluensan, men ok visst kunde de ta prover...

POSITIVT!!!!

Vad gör man, vad säger man?

Det är ingenting som man kan förbereda sig för, utan det gäller att inse fakta och vidta åtgärder!

Åtgärder =  ¹ vi andra i familjen äter medicin för att förhindra/förebygga att vi får svininfluensan och ² dottern får härda ut. Det vi måste vara observanta på är om hennes allmäntillstånd försämras, då ska vi in till sjukan. Annars läker den precis om vilken annan influensa som helst. ³ Vi är satta i karantän = vi får inte vara ute bland folk och vi får inta ta emot besök.

Det tråkiga är att vi var tvungna att avstå från att gratta en ung 45-åring i fredags och avstå från en inflyttningsfest i lördags + att jag och min man var tvungna att ställa in vår semester till Lappland.

Naturligtvis är detta inget stort problem! Bara dottern får bli frisk, så står vi ut med det mesta! Det positiva i allt detta är att vi som familj umgås mycket med varandra och har mycket tid tillsammans!

Ja, nu är det den tiden på året som man ska vara på topp! Man ska vara pigg, glad, social och full med handlingskraft!

Är det bara jag som känner mig trött och sliten efter ett tufft år på jobbet? Ska man behöva vara alla till lags? Eller kan man bara strunta i det och bara vara? Det finns alltid en massa måsten under semestern. Vi måste pyssla hemma, vi måste hälsa på släkt/vänner, vi måste åka hit & dit, vi måste....   

Suck, alla dessa måsten! Men vet ni vad? Jag har tagit bort alla måsten och gör bara det jag och min familj vill och känner för! Är det taskigt eller är det smart?

Mina veckor är viktiga för mig. Det gäller att återhämta sig och orka med ett nytt arbetsår! Därför är det viktigt att det blir kvalité på det jag företar mig! Kvalité kan vara så oerhört olika för olika individet. För mig är det att må bra, vare sig det gäller bland vänner eller på resa.

Stressen som många känner under semestern har jag valt bort! Jag har tillräckligt med stress under resten av året! Nu vill jag bara njuta av min ledighet, vare sig det är i regn & rusk eller i sol & värme!

Jag blir galen på mig själv. Varför ska jag bli så förbaskat arg jämt när jag pratar med mitt ex? Varför får han mig jämt att gå i taket? Varför?!!!!

Jo, av den enkla anledningen att jag verkligen bryr mig om hur våra barn mår! Medan han i sin tur är mer intresserad av att han och hans nuvarande fru har det bra. Det som gör mig så himla arg just nu är att exet har 4 veckors semester, varav två är nu i sommar och två i september. Gissa vad han ska göra dessa veckor? Jo, i sommar ska han och frugan ut med båten båda veckorna och i september ska de...jo, naturligtvis...ut och segla! Men inte i Sverige inte, utan till Grekland bär färden.

Min fundering är då: vad ska han göra med barnen i sommar? Svaret = de kan följa med på båten i sommar om de vill. Vilket de då inte kan/vill (exet är medveten om detta!). Grabben jobbar då och tösen går inte ihop med hans fru. Exets fru är anledningen till att vår dotter bor hos mig och är inte hos sin pappa överhuvudtaget. Visst är det då lätt att kläcka ur sig att de kan följa med? Han vet ju av naturliga skäl att det inte skulle funka!

Skälet till att jag blir upprörd är att barnen vid flera tillfällen har sagt att de skulle vilja vara med sin pappa (utan frugan i släptåget). Detta har jag upplyst exet om, men han fattar inte i alla fall. Eller så gör han det, men inte bryr sig. Vilket jag innerligen hoppas inte är fallet!! Efter vårt samtal idag hoppas jag att han tar sig tid med sina barn!

Mothugget jag fick av honom var att jag hade det minsann lätt, som var en sådan perfekt mamma! Jag tror jag kreverar! Jag är allt annat än perfekt!

Men vänta... Hur är en perfekt mamma? Vem bestämmer vad som är perfekt? Är det att älska sina barn över allt annat och att alltid finnas där för dem? Då är jag perfekt...

Vem bestämmer normerna för perfektionism? Är måttet på lycka att vara felfri eller finns det andra kvalitéer som är mer värdefulla och som kompenserar de egenskaper som kanske inte är fullt lika förträffliga? Vem har svaren...

 Igår var jag på min underbara systerdotters student. Nu har hon sakteligen tagit första klivet in i vuxenvärlden. Jag är otroligt stolt över hennes prestation. Då tänker jag inte endast på betygen (vilket var väldigt bra!), utan hennes utveckling som människa. Hon brås väldigt väldigt väldigt mycket på sin mor! D.v.s. hon var väldigt bestämd och envis som liten. Jag har växt upp med hennes mor och det var inte roligt alla gånger! Hennes humör...usch...nåja, tillbaka till den nyblivna studenten...

Att nu se denna mogna, klipska, trevliga och härliga tjej glädja sig över att ha tagit studenten, är underbart. Hennes planer för framtiden är utstakade och hon är full av optimism. Det vi (vuxna?) behöver, är att se att det finns en tro på framtiden. Att ungdomar inte har gett upp! För vad får de för signaler om framtiden? Det är bara att slå på TV:n eller slå i en dagstidning, för att få svaret. Tablåerna fylls av dystra prognoser om arbetslöshet, ekonomiska kriser, konkurser och nedläggningar av bolag.

Så min kära guddotter, fortsätt att gå din utstakade väg och låt ingen sätta hinder i vägen för dig! Du har ordets gåva och en otrolig talang, har läst din tidning och du skulle helt klart passa som journalist! ♥

Vill även poängtera att min syster, har även hon blivit en mogen och klok kvinna. Humöret kan jag inte uttala mig om (ni får fråga hennes man), men att hon har blivit en lyhörd och trivsam person kan jag intyga. Däremot inte sagt att vi alltid går ihop eller har samma åsikter om saker och ting. Någon måtta får det allt vara, eller hur?

En kommentar till förra inlägget: livet ihop med min man är inte alltid en dans på rosor. Han har det inte lätt med mig alla gånger och jag har det inte lätt med honom. Alla har vi våra sidor och livet går både i dur & moll. Men vi respekterar och älskar varandra, trots våra mindre bra sidor. För att få ett förhållande att fungera, måste man kompromissa och inse att man är två i relationen (eller fler = barn). Man kan inte vara egocentrisk och kräva att alla ska köra ditt race. Ville bara klargöra detta, så ni inte går och tror att allt är så himla pluttinuttit.

Efter att jag har fått utstå en människas oerhörda svek, är det svårt att lita på en annan individ igen. Man lämnar ut sig totalt till en annan människa den dagen man inleder ett förhållande (antingen som sambos eller som gifta). Ingen går in i ett förhållande med tanke på att man kan bli bedragen. Den människan litar man på till fullo!

Tyvärr har jag via den hårda skolan fått erfara att man inte naivt ska lita på vem som helst. Personen som jag födde två underbara barn till och som jag gav mitt liv till, krossade mig fullständigt!  Inte trodde jag att jag skulle klara mig från detta svek. Ordspråket "mister du en finns tusen åter" var inget som gällde mig! Det fanns inte på världskartan att lilla jag skulle finna en ny hjärtevän! Mitt liv var i spillror...

Nu har jag förstått att detta var bara en tuff början på resan till mitt fortsatta underbara liv. Det fanns inte tusen åter för mig, utan endast den rätta! Jag är så oerhört tacksam att jag nu får möjlighet att uppleva den ultimata kärleken! Mitt första förhållande banade vägen för min lycka. Nu vet jag vad jag ska värdesätta, vad jag vill med mitt liv och med min familj. Jag tar ingenting för givet. Jag ser till att min man och mina barn ofta får höra hur mycket jag värdesätter dem och hur mycket jag älskar dem!

Den här låten tillägnar jag min man (klicka på bilden):

Naturligtvis måste jag ju meddela att syster yster har lyckats med att bli av med 3 kg under en månad! Grattis!!!

Idag har jag glömt en hel del!

Gammeln, mån tro?

Glömda ting idag:

1. info ang. syrran (se ovan)
2. Fikat till mina 9:or imorse = åka hem igen
3. Filmkameran till första lektionen. Skulle visa gamla inspelade klipp av mina nuvarande nior. = springa och jaga kamera (inte lätt i skolans förvirrade värld).
4. Mina nycklar till jobbet. (Kul när alla saldörrar är låsta inkl. arbetsrummet!).

Dagen är ännu inte slut. Kan komma ytterligare incidenter! suck...

Snacka om tur! Jag klarade mig precis den här månaden! Enligt vadslagningen som jag och min syster har ingått, ska vi gå ner minst 2,5 kg/månad. Jag gick ner 2,6 kg = inga böter den här månaden!

Det jag har gjort under maj månad är att dra ner på maten. Jag tar inte om, trots att jag inte är proppmätt. Jag har slutat dricka Cola och jag har inte smör på frukostmackan. Sedan har jag försökt promenera lite sporadiskt (trots att jag har en ond fot).

Under juni månad kommer jag att utöka mina åtgärder för en långsiktig viktnedgång. Jag kommer bl.a. att försöka gå minst 5 ggr/vecka (har semester om en vecka, så det borde vara realistiskt) och jag kommer att minska ner på sötsaker (äter inte så mycket, men det jag äter ska upphöra).

Jag har införskaffat mig en stegräknare och den ska jag använda mig av dagligen och mina steg bör ligga på minst 11 000 steg/dag! På jobbet kommer jag upp i mellan 7 000- 9 000 steg, så det gäller att promenera under semestern!

För informationens skull vill jag bara informera er om att min lillasyster har antagit vaden om rökningen!
Jättebra, syrran!!!

Min man och jag slår vad om det mesta. Det kan vara allt från idrottsmatcher till vad som sades eller hände vid ett specifikt tillfälle. Sen kan det även vara så att "sten, sax, påse" tillämpas. Det sker när något ska göra och ingen vill/har lust med det. Vi är nog inte riktigt kloka, när jag tänker efter! Hur kommer det sig att vi har behovet av att utmana varandra med företeelser som vi absolut inte själva kan påverka utgången på? Ja, jag kan inte svara på den frågan, kan du?

Men att slå vad har i alla fall blivit en "grej" hos oss. Nu har även min lillasyster nappat på detta. Hon utmanar mig på viktreducering! Vi måste gå ner minst 2,5 kilo i månaden, annars får vi böta till en gemensam pott. Jag undrar dock hur min syster kommer att se ut, om hon ska hålla på lika länge som jag? Med min övervikt, kommer jag att behöva hålla på i 1,5 år. Då skulle hon bara vara skinn och ben.

Min syster har nämligen ingen övervikt (enligt mig). Jag skulle vara själaglad att få se ut som henne! Jag kan förstå om hon känner att hon har några trivselkilon hon vill bli av med, men sen då? Vad ska hon då få kämpa med, när jag får lida för att kunna förminska min kroppshydda? Men, vänta...

Jag kom på något! Hon har faktiskt en last som är mycket värre än övervikt!!! Jo, du syrran nog är det allt så! Nu utmanar jag dig! När du har gått ner till din trivselvikt, ska du ta tag i ditt rökande! Du vet att jag har tjatat på dig i alla år! Det började redan när vi var tonåringar. Jag är faktiskt din storasyster! Då har jag all rätt att tjata lite, eller?

Antar du utmaningen?

Tänk att jag har en sådan otrolig tur att min man är super på att massera! Han gick en kurs för ett antal år sedan och nu praktiserar på mig, bara mig ...  :)

Nä nä, nu ska ni inte associera till något oanständigt, era snuskhumrar ...Jag pratar om hederlig massage för onda axlat, rygg och nacke! Det andra håller jag för mig själv...

Jag har ofta ont i axlar och nacke, då kommer min riddare på vit springare och ger mig massage. Idag har jag kört båge i två timmar och det resulterar i smärta i nämnda kroppsdelar.

Min man har många goda sidor: han är snäll, omtänksam, sportintresserad, barnkär, hjälpsam...

Det finns många superlativ jag skulle kunna skriva. Men jag måste poängtera att det finns även sidor hos honom som gör mig tokig!! Han tillhör den delen av mänskligheten som har brist på "komma ihåg celler" i hjärnan! Han är en av de mest glömska personer jag känner! Det är väldigt enerverande! Hans kommentar till detta är: Du vet hur vi män är! Grrrr...

Sedan är han av den åsikten att det man INTE behöver göra idag, kan man göra imorgon eller helst långt långt senare! Irriterande!

Nu är inte jag den som är den...utan jag inser att även jag har mina sidor (hm...). Det finns säker en hel del hos mig som han kan bli galen på, fast jag kan inte komma på något just nu. ;)

Kontentan av allt detta är att jag är så tacksam över att jag har min man, som visar både med ord och med handling, att han älskar mig, trots alla mina brister!

Älskar dig!

Ja, det var ett tag sedan jag skrev! Det finns några tappra själar där ute, som följer min blogg. Ni kommer att bli tvungna lära er att vara tålmodiga!

Idag vill jag skriva om en känsla! En känsla av frihet. Den känslan kan man få av det mest skilda slag. Jag har upptäckt en ny värld genom MC:n! Som mina "trogna läsare" vet ni om att jag håller på och tar motorcykelkörkort. I fredags fick jag då äntligen sätta mig på en tung MC (750)! Jag har harvat lite med en lätt motorcykel (125:a) och i fredags, som sagt, ville min MC-lärare att det var dags att sätta sig på den tunga attiraljen!  

Först var jag väldigt tveksam! Jag är inte många centimeter över havet och bågen såg så stor ut! Min man övertalade mig och satt själv bakpå första gången. DET VAR HUR KUL SOM HELST! Tänk att bemästra en sådan gigantisk hoj! (Ja, jag vet att det finns värre maskiner. Min man har en 1600). Men för lilla mig var det en jätte schabrak till hoj, så det så!

Naturligtvis kommer det att ta tid att lära sig att manövrera hojen till fullo. Jag har tre tillfällen under de närmaste fem dagarna, som är bokade för lektioner. Mitt mål är att ha ett körkort i september! Det jag bävar för mest är testerna på banan (garagevändning, undanmanöver i 50 km/h & 70km/h och krypkörning). Klarar man inte dessa, får man inte bege sig ut i trafiken. Jag hoppas att jag fixar detta!

Friheten att glida på en hoj är oslagbar. Man får en helt ny dimension på åkningen. Att köra båge är en riskabel sysselsättning. Det finns många dårar ute på på vägarna (både MC-förare och bilförare). En kollega till mig tog MC-körkort för många år sedan och hon fick ett bra (?) råd av sin trafiklärare: se alla bilar i trafiken som skenande älgar!

Vad är frihet? Man kan ha olika perspektiv på innebörden av ordet. Det är ett ord som betyder olika för alla, beroende av var i livet man är, var i världen/landet/staden man bor, hur livssituationen ser ut, vilka krav man har på sitt leverne o.s.v. Som ni förmodligen förstår, så har jag många andra kriterier för vad frihet är för mig. Det jag idag har präntat ner är känslan jag får när jag sitter på hojen.  

Ta vara på er frihet, njut av den och av livet! ♥

Läste alldeles nyss en god väns blogg, där hon i ren förtvivlan skriver av sig, angående sina känslor efter ett möte i skolan. Hon har en son som är i behov av extra resurs. Kvinnan, som arbetar som terapeut på skolan, har arbetat med sonen sedan dagis. Hon har gjort ett fantasiskt jobb. Hon är en nödvändig person i grabbens skolvardag. Nu med den ekonomiska situation som råder i kommunen, ska hennes tjänst bort!

Jag förstår min väninnas förtvivlan! Vad kommer att hända med hennes son? Jag vet själv, som undervisande lärare, att man hinner inte lägger ner den tid och omsorg, som behövs, på de barn som är i behov av särskilt stöd! Hur kommer deras framtid att se ut, om de inte får hjälp NU?

Det som gör mig rent ut sagt förbannad, är att vi lärare i skolan får fler och fler krav på oss (av skolverket/regeringen) att se till att alla elever klarar alla de kunskapsmål som krävs. Samtidigt som skolan ska spara! Hur rättvist är det mot elever och lärare? Tänk dig att en elev, med behov av assistent eller en lugnare/mindre grupp, ska fixa det ihop med 25-30 klasskamrater. När de dessutom har en lärare som ska tillgodose ALLAS behov av individuellt anpassad studiegång. Vilka är det som kommer i kläm? Jo, de elever som blir av med sina assistenter/terapeuter!

Var ikväll på APT på min arbetsplats och blev informerad om vad vi behöver spara på. Vi fick bl.a. veta att vi måste dra ner på kopieringen! Vi kopierar alldeles för mycket. Inte konstigt, med tanke på att vi inte har skolböcker till våra elever! I ämnen som: svenska, SO (fyra ämnen) och NO (tre ämnen) har inte eleverna egna läroböcker. I engelskan får de inte skriva i sina övningsböcker, de ska ärvas av nästa årskull. Inte konstigt att man kopierar, eller hur?

Vi har naturligtvis större sparkrav på oss, med indragningar av tjänster och dylikt. Men det var så paradoxalt, att jag var tvungen att nämna det!

Jag lider med min väninna och framförallt med hennes son! Han har all rätt att få de resurser som krävs, för att klara sin skolgång och få ett bra liv! ALLA är värda det! Ingen ska behöva stå tillbaka för att ekonomin är svag!

Fy, vad maktlös man känner sig ibland!

Fenomenet IDROTT finns det många åskiter om. Vad är idrott? Meningarna kan skilja sig åt ganska rejält. Att jaga en läderboll eller att köra en bil åka runt runt på en bana, vad är det? Vissa menar att en idrott ska man ta ut sig på. Man ska ha svettas och vara fysiskt slut. Är golf en idrott? Där proffens har en caddie, som bär bagen och de bara promenerar runt banan? Är det idrott? Vem bestämmer vad som är idrott?

Idrott kan definieras som kroppsövningar med fysisk aktivitet för att få motion och rekreation (Wikipedia). Idrott för mig handlar om gemenskap, glädje och upplevelser. Det jag saknar mest av allt, efter att ha slutat med lagidrott, är gemenskapen. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Idrotten har gett mig många underbara vänner och många härliga upplevelser.

Jag var aldrig någon stjärna, varken i fotboll eller innebandy, men jag (tillsammans med mina lagkompisar) bidrog till att vi hade många succéfyllda år. De lag jag har spelat i, har alltid spelat på en hög nivå. Det som jag lärde mig under alla dessa år, var att alla är lika viktiga! ALLA!

Tyvärr syns endas de som har gjort mål/poäng i massmedia! Det skrivs inga stor feta rubriken om en spelare, som under en match lyckas förhindra motståndarlaget att göra mål på sina chanser. Idag är det sådan fokus på de spelare som gör mål/poäng. Det jag reagerar starkt mot är att detta börjar väldigt tidigt. Ett lag är beroende av alla spelare. En målskytt måste ha medspelare som serverar bollar, ser till att motståndaren INTE gör mål o.s.v. Det spelar ingen roll hur många mål/poäng man gör, om motståndaren gör fler, eller hur?

Jag njuter av att titta på idrott. Jag gillar naturligtvis inte alla idrotter. Det som ligger mig varmast om hjärtat är: fotboll, innebandy, handboll och ishockey (lagidrotter). Sen kan jag titta på andra idrotter också, men inte lika frekvent. Ishockey är något jag och min man åker och tittar på i Elitserien ett antal gånger per säsong. Fotboll blir mest på TV. När jag bodde i Tyskland, var jag ofta på Bundesligafotboll (spelade även själv i dambundesligan). Jag och min man har även varit i London och sett Premier League. Handboll såg vi senast i lördags. SM-finalen i Globen! Stadens handbollsklubb kämpade om SM-titeln, men förlorade tyvärr! Den dagen innhöll många av de känslor som idrotten kan förmedla! Glädje, hopp, förtvivlan, sorg, besvikelse!

Min stora dröm är att få se NHL-hockey! Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva det! Men just nu ligger fokus på OS i London 2012. Dit måste jag helt enkelt. Dags att börja spara!

Skrev igår ett långt inlägg om idrott. Döm om min förvåning när det inte fanns något på bloggen! Den är nu och cirklar runt i cyber-space...

Ja ja, sånt händer! Får se till att skriva ett nytt ikväll. Känns bara så surt att ha lagt ner tid och möda på något som ligger mig så varmt om hjärtat, för att sen upptäcka att den inte finns på bloggen... :(

Alla har vi nog till mans fått uppleva att allt inte går enligt planerna. Hörde ett bra citat i lördags "För att uppskatta segerns sötma så bör man uppleva nederlagets bitterhet." (Är inte säker på att det är ordagrant citerat). Men det stämmer in på mycket. Hur ska man kunna  njuta av det som är positivt i livet, om man inte har upplevt det som är negativt? Så med andra ord blir mitt nya inlägg om idrott mycket bättre än den som virvlar runt i cyber-space!  ;)

Jag kikade in på min bloggsida, som hastigast nu ikväll, innan jag tänkte sällskapa med John Blund. Jag har en hel del jag vill skriva om, men är lite för trött för det just nu, så det får vänta till imorgon. Men som sagt, jag ville bara titta in på bloggen och vad får jag se? Jo, att jag har fått respons på det jag har skrivit. Vad glad jag blir! Tänk vad lite det behövs för att man ska må bra!

Vi behöver nog alla tänka på att det är de små gesterna i vardagen som förgyller tillvaron. Att man får bekräftelse för att man duger som man är. Inte bara när man gör något enastående (fixa matteprovet, vinner fotbollsmatchen eller lyckas fixa till ett bra avtal med en kund på jobbet). Det viktiga är vägen dit. Hur ska vi annars nå målen, om vi inte får positiv feedback under resans gång?

Detta försöker jag verkligen att tänka på i min vardag (skolan). Det är viktigt för eleverna att de känner att de har en möjlighet att nå de mål som är satta för just henne/honom. Att få positiv respons under resans gång genererar till bra resultat.

För inte gäller detta bara mig? Att positiv respons ger positiv effekt!