Vänner!
Vänner är, efter familj och släkt, det viktigaste som finns. Vem klarar sig utan vänner? Inte jag iallafall! Vänner finns av många det slag. Kan man gradera vänner? Eller är det så att man har olika vänner för olika syften? Under årens lopp har jag sållat bland mina vänner. Låter det grymt? (Jag har säker själv blivit bortsållad). Livet är fullt av olika skeenden och av olika vänner. Vissa kommer och går, vissa stannar en längre tid och vissa har man kvar hela livet.
Vad är det som gör att man blir vänner? Är det en viss personkemi som ska stämma, eller kan det vara så att man bara "råkar" finnas på rätt plats vid rätt tillfälle?
Själv är jag oerhört tacksam över de vänner jag har. Jag har under åren tappat kontakten med vissa och återtagit kontakten med andra (olika skeenden i livet), medans andra har funnits hos mig under många många år! Sen är det så att man inte alltid träffas regelbunden, men när man ses, då är det som igår! En av mina vänner är just nu en småbarnsförälder och den delen av livet har jag redan upplevt. Vilket innebär att vi är i olika skeenden i tillvaron och träffas nästan aldrig! Men hon kommer att komma ikapp mig :)
Vänner, som gör att man mår bra, är ovärderliga. Personer, som nästa kväver en med sina egna angelägenheter och inte är intresserade av den andre, är ingen bra vän. Man måste kunna ge och ta. Inte bara ta!
Åj! Oops!! Kom och tänka på att jag själv kan vara en väldigt egocentrisk person. Pratar och pratar och pratat... mina vänner får kämpa för att få en syl i vädret. Är jag då en bra kompis? Lyssnar jag på mina vänner eller ta jag bara hela tiden? Nu har jag fått något att fundera på! Oj oj oj....
Vad är det som gör att man blir vänner? Är det en viss personkemi som ska stämma, eller kan det vara så att man bara "råkar" finnas på rätt plats vid rätt tillfälle?
Själv är jag oerhört tacksam över de vänner jag har. Jag har under åren tappat kontakten med vissa och återtagit kontakten med andra (olika skeenden i livet), medans andra har funnits hos mig under många många år! Sen är det så att man inte alltid träffas regelbunden, men när man ses, då är det som igår! En av mina vänner är just nu en småbarnsförälder och den delen av livet har jag redan upplevt. Vilket innebär att vi är i olika skeenden i tillvaron och träffas nästan aldrig! Men hon kommer att komma ikapp mig :)
Vänner, som gör att man mår bra, är ovärderliga. Personer, som nästa kväver en med sina egna angelägenheter och inte är intresserade av den andre, är ingen bra vän. Man måste kunna ge och ta. Inte bara ta!
Åj! Oops!! Kom och tänka på att jag själv kan vara en väldigt egocentrisk person. Pratar och pratar och pratat... mina vänner får kämpa för att få en syl i vädret. Är jag då en bra kompis? Lyssnar jag på mina vänner eller ta jag bara hela tiden? Nu har jag fått något att fundera på! Oj oj oj....
Gråter...
Sitter just nu vid datorn och gråter! Jag är väldigt emotionell, men vem berörs inte av när små barn dör? Jag läste i Aftonbladet för ett par dagar sedan om en lite grabb, Viktor 1,5 år, som inte fick tillbringa sin sista tid i livet hemma. Han hade obotlig cancer och hans hemkommun hade inte hemsjukvård för barn under 17 år!! Är det inte viktigt att just barnen får vara i en trygg miljö när livet håller på och rinner iväg för dem?
Såg nu på internet att Viktor har bosatt sig hos Änglarna. Han fick 1,5 här på jorden och det framgår tyvärr inte OM han var hemma eller var tvungen att somna in på sjukhuset.
Cancern är en fruktansvärd sjukdom. Jag har själv två nära vänner som inte lyckades besegra sjukdomen! Det var oerhört tufft för alla under sjukdomen och även efter deras bortgång! Sen har jag även vänner/kollegor som har klarat kampen. Jag tror inte att jag har någon i min bekantskapskrets som inte har någon som har eller har haft cancer! Drabbades själv i slutet av 80-talet, men klarade mig (än så länge, man vet ju aldrig vad som sker i livet)!
Min uppmaning till alla är att se till att göra som jag:
GE BIDRAG TILL CANCERFONDEN/BARNCANCERFONDEN!
Bidrag, små som stora, gör en skillnad!
Såg nu på internet att Viktor har bosatt sig hos Änglarna. Han fick 1,5 här på jorden och det framgår tyvärr inte OM han var hemma eller var tvungen att somna in på sjukhuset.
Cancern är en fruktansvärd sjukdom. Jag har själv två nära vänner som inte lyckades besegra sjukdomen! Det var oerhört tufft för alla under sjukdomen och även efter deras bortgång! Sen har jag även vänner/kollegor som har klarat kampen. Jag tror inte att jag har någon i min bekantskapskrets som inte har någon som har eller har haft cancer! Drabbades själv i slutet av 80-talet, men klarade mig (än så länge, man vet ju aldrig vad som sker i livet)!
Min uppmaning till alla är att se till att göra som jag:
GE BIDRAG TILL CANCERFONDEN/BARNCANCERFONDEN!
Bidrag, små som stora, gör en skillnad!
Adjö Påsken!
Sitter just nu och deppar över att Påsken snart är slut. Nåja...deppar inte över Påsken direkt, men samvaron med familj & vänner begränsas!! Imorgon är det dags att ta tag i verkligheten igen. Väckarklocka som ringer (nja, mobilen egentligen), masa sig upp och vakna till liv och ta sig till jobbet. När jag väl är på jobbet känns det som jag aldrig har varit därifrån. Allt flyter på som vanligt. Ungar som ska förkovras, kollegor som ska bokas möten med, skolledare som ska försökas få en pratstund med, arbetsbeskrivningar ska göras, prov ska rättas (hur smart är man när man lägger in prov precis innan ett lov? = mycket jobb direkt efter lovet= smarthuvud!!).
Mitt jobb är bland det bäst som finns, OM man ser till undervisningssituationen. Jag älskar att undervisa. Att få se hur eleverna tar in och förstår språkets struktur. Glädjen när "man fattar" är obeskrivlig! För att göra ett bra pedagogiskt arbete, måste man ha koll på många faktorer. Pedagogen måste vara väldigt lyhörd för hur människan i eleven mår. Vilka förutsättningar har han/hon och vilka mål har eleven själv? Jag som pedagog kan sätta upp vilka mål som helst, men har jag inte med mig eleven på resan blir den omöjlig att genomföra!
Det bästa med mitt arbeta är inte ledigheten. Ledigheten är en nödvändighet för att klara av 45-50 timmars arbetsveckor under läsåret. Ni som är avundsjuka på lärarnas låååånga ledighet, är välkomna till skolan under verksamhetsåret. Jag tror att många skulle inse att man faktiskt jobbar sig till sin semester! Ja, just det, SEMESTER! Det är ju väldigt konstigt att just lärare är lediga, medan andra yrkeskategorier har semester. Vår semester baseras på 45h/vecka (ofta är det mer). D.v.s vi arbetar oss till vår semester/kompledighet (precis som alla andra). Inte pratas det om/är avundsjuka på andra yrkeskategorier som "kompar", när det har långa arbetsveckor/mycket övertid. Varför då just lärarkåren kan tyckas? Vet du?
Mitt jobb är bland det bäst som finns, OM man ser till undervisningssituationen. Jag älskar att undervisa. Att få se hur eleverna tar in och förstår språkets struktur. Glädjen när "man fattar" är obeskrivlig! För att göra ett bra pedagogiskt arbete, måste man ha koll på många faktorer. Pedagogen måste vara väldigt lyhörd för hur människan i eleven mår. Vilka förutsättningar har han/hon och vilka mål har eleven själv? Jag som pedagog kan sätta upp vilka mål som helst, men har jag inte med mig eleven på resan blir den omöjlig att genomföra!
Det bästa med mitt arbeta är inte ledigheten. Ledigheten är en nödvändighet för att klara av 45-50 timmars arbetsveckor under läsåret. Ni som är avundsjuka på lärarnas låååånga ledighet, är välkomna till skolan under verksamhetsåret. Jag tror att många skulle inse att man faktiskt jobbar sig till sin semester! Ja, just det, SEMESTER! Det är ju väldigt konstigt att just lärare är lediga, medan andra yrkeskategorier har semester. Vår semester baseras på 45h/vecka (ofta är det mer). D.v.s vi arbetar oss till vår semester/kompledighet (precis som alla andra). Inte pratas det om/är avundsjuka på andra yrkeskategorier som "kompar", när det har långa arbetsveckor/mycket övertid. Varför då just lärarkåren kan tyckas? Vet du?
Imponerad
Vi människor kan bli imponderade av de mest skilda företeelser. En del människor imponeras av karriärer, pengar eller social status. En del andra av överlevnadshistorier, lyckade bantingsresultat eller av övervinnande av fobier. Vilken kategori tillhör du? Jag, för min del, har en stor beundrar för de människor som lyckad med det de företar sig. Det kan handla om allt från studier, till att göra små förändringar i sin tillvaro för att få ett drägligare liv.
Jag är t.ex. full av beundrar över en väninna som har lyckats med att få bukt med sin övervikt. Hon har klara mål och är 100% fokuserad. Hon vet vad som krävs för att få ett resultat och jobbar utifrån de kriterierna. Hon motiverar mig till att försöka komma igång med mina egna problem. Vi får se hur det går...
Jag har en annan väninna, som aldrig har gillat att studera. Hon pluggar nu in ämnen på Komvux, för att försöka komma in på högskolan. Hon har en vision om att bli barnmorska och hon har börjat sin väg mot målet.
Ytteligare en väninna till mig har nu en chefsposition på ett stor företag här i stan. Hon och jag studerade ihop för många år sedan och hon hade det verkligen tufft under studieåren. Hon fick ingenting gratis. Hon hade inte lätt för att plugga, fick kämpa inför varje prov. När det var dags för muntliga redovisningar höll hon på att krevera! Jag fick hjälpa och stötta henne inför dessa presentationer. Nu idag håller hon föredrag på engelska för kunder. Hon håller i möten för sina anställda och hon gör ett väldigt bra jobb!
Min son är jag också imponerad av. Finns många egenskaper/färdigheter jag gillar hos honom. En av den fick jag se nu när vi var i Sälen. Kolla in bilden på grabben!
Min målmedvetna dotter är ytterligare en person jag har stor beundran för. Hon har sedan 13-års ålder haft fokus på sin utbildning. Hon flyttade som 15-åring 40 mil från hemstaden för att studera på Konst & Designgymnasium. Efter studenten for hon till England/London för att fortsätta studera. Hon är otroligt duktig på att måla/rita/fota osv. Blir spännande att se vad som sker härnäst.
Dessa människor är några av de alla som jag blir imponerad av. Vad blir du imponerad av?
Jag är t.ex. full av beundrar över en väninna som har lyckats med att få bukt med sin övervikt. Hon har klara mål och är 100% fokuserad. Hon vet vad som krävs för att få ett resultat och jobbar utifrån de kriterierna. Hon motiverar mig till att försöka komma igång med mina egna problem. Vi får se hur det går...
Jag har en annan väninna, som aldrig har gillat att studera. Hon pluggar nu in ämnen på Komvux, för att försöka komma in på högskolan. Hon har en vision om att bli barnmorska och hon har börjat sin väg mot målet.
Ytteligare en väninna till mig har nu en chefsposition på ett stor företag här i stan. Hon och jag studerade ihop för många år sedan och hon hade det verkligen tufft under studieåren. Hon fick ingenting gratis. Hon hade inte lätt för att plugga, fick kämpa inför varje prov. När det var dags för muntliga redovisningar höll hon på att krevera! Jag fick hjälpa och stötta henne inför dessa presentationer. Nu idag håller hon föredrag på engelska för kunder. Hon håller i möten för sina anställda och hon gör ett väldigt bra jobb!
Min son är jag också imponerad av. Finns många egenskaper/färdigheter jag gillar hos honom. En av den fick jag se nu när vi var i Sälen. Kolla in bilden på grabben!
Min målmedvetna dotter är ytterligare en person jag har stor beundran för. Hon har sedan 13-års ålder haft fokus på sin utbildning. Hon flyttade som 15-åring 40 mil från hemstaden för att studera på Konst & Designgymnasium. Efter studenten for hon till England/London för att fortsätta studera. Hon är otroligt duktig på att måla/rita/fota osv. Blir spännande att se vad som sker härnäst.
Dessa människor är några av de alla som jag blir imponerad av. Vad blir du imponerad av?
VÅR!!!
Solen skiner utanför och vårblommorna har så sakteligen börjat blomma! Jag kan inte föreställa mig att jag bara om ett dygn är i en helt annan miljö! Nämligen bland snö & pister. Inatt drar vi till Sälen för att njuta av skidåkning! (Vi får se om jag får njuta så mycket). Som de flesta nu vet, har jag stora problem med min kropp :(
Igår påtade jag i min trädgård i ett par timmar. Detta resulterade i att jag under resten av kvällen hade ont överallt! (armbåge, nacke, rygg, knä...). Min man sa att jag såg ut som en 70-årig kärring, när jag försökte ta mig upp ur soffan. Schysst va!? Men han gav mig iallafall massage. Det tackar jag för! Love you!
(Båda bilderna är tagna nu på morgonen utanför vårt hus).
Glömska
Vad beror det på att mina två familjemedlemmar, av det manliga könet, glömmer bort saker hela tiden? Råkar just jag ha "fått" två glömska manliga individer? Eller är det så att den delen av mänskligheten saknar förmågan att lagra viktig information i hjärnkontoret? Vad vet jag? Jag har inte så mycket mer att jämföra med!
Det som är lite kruxigt är att de INTE glömmer bort saker som är viktiga för dem. T.ex. när nästa badmintonmatch är eller tidpunkt för MC-övningskörning. Däremot att ta med sig en specifik krok från jobbet, som behövs för ett visst ändamål (har nu väntat över två veckor) eller vilket tid som är bestämd för upphämtning efter skolan (mobilen ringer garanterat för en checkning av tid). Jag skulle kunna rabbla hur många incidenter som helst! Ni fattar?
Är det ett Genusproblem? Är det så av vi kvinnor har en större hjärnkapacitet för att lagra information? Kan det vara så att kvinnor är uppväxta med att kunna hantera flera saker samtidigt? Eller huga mig... Är det så att vi curlar dem till att inte behöva ta ansvar och komma ihåg saker? Vi finns ju där, vi påminner dom....
Eller handlar det om respekt för varandra, att man lyssnar, tar in och kommer ihåg beslut/tider? Ibland kan jag tycka att det är respektlöst att inte komma ihåg. Självklart beror det på vilken situation det handlar om och naturligtvis har jag också glömt saker och kommer garanterat att glömma även framöver! Men det är inget mönster! Jag tar inte för givet att någon annan ska påminna mig eller minnas åt mig. Fast klart....vilken dräglig tillvaro det skulle vara....eller?
Verkligheten!
Jag har funderat mycket under de fem dagar som jag INTE har bloggat. Hur ser vår verklighet ut? För oss så kallade vuxna, för ungdomar och för de allra minsta i vårt samhälle?
Om jag ser tillbaka på hur min tid som ungdom såg ut, så tyckte jag nog att den var väldigt tuff. Jag sportade (fotboll, jazzdans och karate) och gick i skolan. Jag fick aldrig någon support av mina föräldrar gällande varken skolan eller idrottandet. Aldrig att de skjutsade mig till träning eller match (vi bodde 8 km från stan). Jag fick allt ta och cykla till stan. Mina föräldrar var aldrig och såg en enda match jag spelade! Jag minns inte att jag någonsin tyckte att det var konstigt. Mina föräldrar är som dom är. Jag var fullt medveten om detta. I skolan gick det bra för mig. Bra betyg, inget strul med lärare (nåja, förutom EN gång, när jag var lite väl kaxig och slängdes ut) och jag fick aldrig hjälp av mina föräldrar. Dom förhörde mig inte inför läxförhör eller prov. Allt detta fick jag fixa själv. Inte för att dom var ointresserade utan mer för att de inte hade den förmågan eller kunskapen. Min mamma och pappa hade bara gått sju-årig folkskola i Finland. Sedan kan jag tycka att dom är lite emotionellt hämmade. Kan inte minnas att det har sagt till mig att de älskar mig. Jag vet att dom gör det, men dom kan inte uttrycka detta. Nog om mina egna föräldrar (lär återkomma om dom. Dom är verkligen ett kapitel för sig.)
När jag själv blev mamma hände något märkligt med mig! Jag fanns inte i första rummet längre. Två andra individer hade tagit den platsen! Det finns inte något jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra! Jag skulle aldrig kunna må bra OM inte mina barn mår bra! Men hur vet jag om mina barn har det bra? Skulle dom säga till mig om det vore så att deras liv inte är en dans på rosor? Om dom har bekymmer? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att jag har uppfostrat dom att känna den tryggheten att kunna ventilera problem, stora som små, med mig!
Jag tror och hoppas att alla barn ska få känna den tryggheten med sina föräldrar eller med någon annan vuxen (om föräldrarna inte finns i livet eller kvar i barnens liv längre). Alla har vi nog tyckt att vår egen ungdomstid var jobbig, men hur är den egentligen för dom som lever sin ungdomstid just nu? I mitt jobb möter jag många ungdomar som har det tufft. Dom skär sig, festar hårt på helgerna och börjar röka tidigt. Många har föräldrar som inte har tid med dom. Deras egen tid går före. Det finns föräldrar som inte kommer på föräldramöten för att de har fullt upp med sig själva. Allt från träning, möten, utlandsresor m.m. Jag menar...föräldramöten som är en gång per termin! Snacka om att prioritera fel!
Så vilka krav ställs på ungdomarna idag? Vad får dom att må så dåligt att dom tar fel beslut eller i värsta fall katastrofala beslut? Fel beslut kan vara allt från att ge vika för grupptryck (festandet, tidig sexdebut, rökandet, drogandet, skolkandet...) till att avsluta sitt liv.
Vi måste finnas där för våra barn och ungdomar. Oavsett om vi vuxna får bekräftelse eller inte! Barn & ungdomar som har ärr inombords kan inte ge något tillbaka. Dom behöver ta emot tills ärren har läkt. Villkorslöst!
Om jag ser tillbaka på hur min tid som ungdom såg ut, så tyckte jag nog att den var väldigt tuff. Jag sportade (fotboll, jazzdans och karate) och gick i skolan. Jag fick aldrig någon support av mina föräldrar gällande varken skolan eller idrottandet. Aldrig att de skjutsade mig till träning eller match (vi bodde 8 km från stan). Jag fick allt ta och cykla till stan. Mina föräldrar var aldrig och såg en enda match jag spelade! Jag minns inte att jag någonsin tyckte att det var konstigt. Mina föräldrar är som dom är. Jag var fullt medveten om detta. I skolan gick det bra för mig. Bra betyg, inget strul med lärare (nåja, förutom EN gång, när jag var lite väl kaxig och slängdes ut) och jag fick aldrig hjälp av mina föräldrar. Dom förhörde mig inte inför läxförhör eller prov. Allt detta fick jag fixa själv. Inte för att dom var ointresserade utan mer för att de inte hade den förmågan eller kunskapen. Min mamma och pappa hade bara gått sju-årig folkskola i Finland. Sedan kan jag tycka att dom är lite emotionellt hämmade. Kan inte minnas att det har sagt till mig att de älskar mig. Jag vet att dom gör det, men dom kan inte uttrycka detta. Nog om mina egna föräldrar (lär återkomma om dom. Dom är verkligen ett kapitel för sig.)
När jag själv blev mamma hände något märkligt med mig! Jag fanns inte i första rummet längre. Två andra individer hade tagit den platsen! Det finns inte något jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra! Jag skulle aldrig kunna må bra OM inte mina barn mår bra! Men hur vet jag om mina barn har det bra? Skulle dom säga till mig om det vore så att deras liv inte är en dans på rosor? Om dom har bekymmer? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att jag har uppfostrat dom att känna den tryggheten att kunna ventilera problem, stora som små, med mig!
Jag tror och hoppas att alla barn ska få känna den tryggheten med sina föräldrar eller med någon annan vuxen (om föräldrarna inte finns i livet eller kvar i barnens liv längre). Alla har vi nog tyckt att vår egen ungdomstid var jobbig, men hur är den egentligen för dom som lever sin ungdomstid just nu? I mitt jobb möter jag många ungdomar som har det tufft. Dom skär sig, festar hårt på helgerna och börjar röka tidigt. Många har föräldrar som inte har tid med dom. Deras egen tid går före. Det finns föräldrar som inte kommer på föräldramöten för att de har fullt upp med sig själva. Allt från träning, möten, utlandsresor m.m. Jag menar...föräldramöten som är en gång per termin! Snacka om att prioritera fel!
Så vilka krav ställs på ungdomarna idag? Vad får dom att må så dåligt att dom tar fel beslut eller i värsta fall katastrofala beslut? Fel beslut kan vara allt från att ge vika för grupptryck (festandet, tidig sexdebut, rökandet, drogandet, skolkandet...) till att avsluta sitt liv.
Vi måste finnas där för våra barn och ungdomar. Oavsett om vi vuxna får bekräftelse eller inte! Barn & ungdomar som har ärr inombords kan inte ge något tillbaka. Dom behöver ta emot tills ärren har läkt. Villkorslöst!
Med tårar i ögonen...
Orkar inte skriva så mycket. Vill bara ventilera lite av alla de känslor som rumlar i mig! Jag är så otroligt ledsen idag! En av mina gamla elever tog ett stort tungt jobbigt beslut igår. Han valde att lämna denna värld. En grabb som ännu inte har hunnit känna av vuxenvärlden, bestämde sig för att avsluta sitt liv!
Vad är det som får en ung människa att ta ett sådant beslut? Hur mår våra barn egentligen? Jag skrev om mina barn igår. Mår dom bra? Hur vet jag det? Döljer de sina känslor? Massor av tankar virvlar runt i huvudet...
Jag återkommer med fler tankar en annan dag! Ta väl hand om varandra och ta ingenting för givet!
Vad är det som får en ung människa att ta ett sådant beslut? Hur mår våra barn egentligen? Jag skrev om mina barn igår. Mår dom bra? Hur vet jag det? Döljer de sina känslor? Massor av tankar virvlar runt i huvudet...
Jag återkommer med fler tankar en annan dag! Ta väl hand om varandra och ta ingenting för givet!
Mina älskade barn!
Jag njuter i fulla drag av att ha min dotter hemma en hel vecka. Tiden kommer nog tyvärr att rinna iväg allt för snabbt! Sen är det bara att inse fakta! Hennes liv och umgänge inkluderar fler än bara en mamma. Som den förstående mor jag är... accepterar jag att en snart 20-åring vill göra mer än att sitta hemma med sin lilla mamma. Jag har övat i snart 4 år på att klippa navelsträngen. Från den dagen hon flyttade till Växjö för att studera på Konst & Design gymnasiet har jag tränat på det! Själv tycker jag att jag har lyckats bra! Dottern kanske har en annan åsikt, vad vet jag? Nu när hon bor i London ringer jag "bara" varannan eller var tredje dag . Duktigt, eller hur?
Jag blir så rörd och även tacksam över att se vilken bra relation mina två barn har med varandra! De kramar och visar varandra att de älskar varandra (kanske inte alla gånger...men för det mesta). Klart att de inte alltid är sams, vilket vore väldigt konstigt. Alla har vi rätt till en egen vilja/åsikt. Dock är de väldigt gulliga mot varandra. Jag känner att jag och min man (även deras pappa naturligtvis) har gjort ett jäkla bra jobb!
Hurra hurra hurra vad jag är bra!
Fixade naturligtvis teoriprovet igår! Tji fick jag, som tvivlade på alla som trodde på mig! :) Men gud vad svårt det var! Jag hade pluggat ordentligt och gjorde alla tester på körskolan + att jag hade tester som jag tränade på hemma. Trots det var det skitsvårt! De första sju frågorna hade jag aldrig sett förut, snacka om panikkänsla! När Godkänd dök upp på skärmen, då kändes det som om jag ville ta hela världen i min famn. Nu är det "bara" körningen kvar!
Idag är det bara två dagar kvar till min dotter kommer hem från London. Hon stannar drygt en vecka, sen åker hon tillbaka och gör sin sista termin. Jag har tagit ledigt två dagar så att jag kan umgås med henne! Bl.a. ska vi till IKEA (Kungens Kurva- Stockholm) och strosa runt. Min man haaatar att gå på IKEA och han beter sig som ett barn när vi väl är där. Börjar direkt gnälla om att han vill åka hem. Känns det igen av någon? Nu ligger det till så att han är "skyldig" mig ett besök på Sveriges största möbelvaruhus. Vi brukar nämligen slå vad om like olika saker när det är match mellan våra lag eller nationer. Jag håller på Sverige och han på Finland. Jag håller på SSK i ishockey och han på Luleå o.s.v. När det var LG-Hockeygames och Sverige & Finland möttes, slog vi naturligtvis vad. Jag vann! (vad annars). Kontentan blev att han ska tillbringa en heldag med mig på IKEA och INTE gnälla en enda gång. Nice...
Nu längtar jag till fredag! Tänk att få krama sitt barn igen! Finns det något som slår det?
Idag är det bara två dagar kvar till min dotter kommer hem från London. Hon stannar drygt en vecka, sen åker hon tillbaka och gör sin sista termin. Jag har tagit ledigt två dagar så att jag kan umgås med henne! Bl.a. ska vi till IKEA (Kungens Kurva- Stockholm) och strosa runt. Min man haaatar att gå på IKEA och han beter sig som ett barn när vi väl är där. Börjar direkt gnälla om att han vill åka hem. Känns det igen av någon? Nu ligger det till så att han är "skyldig" mig ett besök på Sveriges största möbelvaruhus. Vi brukar nämligen slå vad om like olika saker när det är match mellan våra lag eller nationer. Jag håller på Sverige och han på Finland. Jag håller på SSK i ishockey och han på Luleå o.s.v. När det var LG-Hockeygames och Sverige & Finland möttes, slog vi naturligtvis vad. Jag vann! (vad annars). Kontentan blev att han ska tillbringa en heldag med mig på IKEA och INTE gnälla en enda gång. Nice...
Nu längtar jag till fredag! Tänk att få krama sitt barn igen! Finns det något som slår det?
Plugga teori!
Sitter just nu (nåja,, inte precis just nu...) och pluggar inför MC-teoriprovet imorgon. Jag förstår mig inte på mig själv. Trots att jag har mellan 67-70 poäng (av 70 möjliga poäng) varje gång, så är jag otroligt nervös inför imorgon. Prestationsångest kanske? Klart att det är! Det enda jag har fått höra är att "Teorin är väl inget problem för dig. Du mer ditt läshuvud!"
Ska jag vara glad eller ska jag vara...vad? I och med att alla tar för givet att jag klarar mig galant imorgon, så blir jag osäker själv. Konstigt! Min man sa för bara en stund sen "Varför ska du plugga mer. Du fixar ju det här." Tack du! Det vet jag faktiskt inte förrän imorgon ca: kl.09.30. Så tills jag är säker, pluggar jag!
Om 45 minuter ska jag vara tillbaka på skolan. Det är skolråd idag. Skolråd är ett forum där alla skolans olika Husråd representeras. På min arbetasplats har vi barn från förskolan upp till årskurs 9. Alla arbetslag i skolan representeras av ett Husråd. Där föräldrar från varje klass, elevrepresentanter & lärarrepresentanter deltar. De träffas två gånger per termin och diskuterar olika frågor som är aktuella. Allt från ventilation, skolmat till skolmaterial. Vi har ofta mycket givande samtal. Mellan dessa två möten träffas representanter från de olika Husråden och skolledningen för att diskutera det som har kommit upp på de olika mötena med Husråden = Skolråd. Hängde ni med?
Kontentan av detta är, att jag ville få fram att det är dags för mig att snart bege mig till min arbetsplats igen. MEN JAG ÄR LEDIG IMORGON FÖRMIDDAG ISTÄLLET! Då ska jag göra mitt teoriprov kl.08.30! Hugaligen...men som sagt: Det ska ju inte vara något problem för mig, enligt de som vet!
Ska jag vara glad eller ska jag vara...vad? I och med att alla tar för givet att jag klarar mig galant imorgon, så blir jag osäker själv. Konstigt! Min man sa för bara en stund sen "Varför ska du plugga mer. Du fixar ju det här." Tack du! Det vet jag faktiskt inte förrän imorgon ca: kl.09.30. Så tills jag är säker, pluggar jag!
Om 45 minuter ska jag vara tillbaka på skolan. Det är skolråd idag. Skolråd är ett forum där alla skolans olika Husråd representeras. På min arbetasplats har vi barn från förskolan upp till årskurs 9. Alla arbetslag i skolan representeras av ett Husråd. Där föräldrar från varje klass, elevrepresentanter & lärarrepresentanter deltar. De träffas två gånger per termin och diskuterar olika frågor som är aktuella. Allt från ventilation, skolmat till skolmaterial. Vi har ofta mycket givande samtal. Mellan dessa två möten träffas representanter från de olika Husråden och skolledningen för att diskutera det som har kommit upp på de olika mötena med Husråden = Skolråd. Hängde ni med?
Kontentan av detta är, att jag ville få fram att det är dags för mig att snart bege mig till min arbetsplats igen. MEN JAG ÄR LEDIG IMORGON FÖRMIDDAG ISTÄLLET! Då ska jag göra mitt teoriprov kl.08.30! Hugaligen...men som sagt: Det ska ju inte vara något problem för mig, enligt de som vet!
Aj aj aj
Efter gårdagens aktiviteter i Romme känns det som om min kropp inte är riktigt sams med mig! Jag kunde tyvärr inte åka för fullt igår. Mina knän protesterade häftigt! Det innebar att jag fick ge upp efter halva dagen! Inte kul!
Jag tror att min vikt har något med detta att göra! Jag har två skadade knän (efter fotboll & innebandy), men vikten gör nog att de inte tål den påfrestningen som det innebär att åka slalom. Vi som ska till Sälen i påsk!! Blir det till att råbanta i tre veckor, eller?
Vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till detta. Kanske läge att inse att jag måste ha en mer långsiktig plan. Hetsbanta eller svält, som jag skulle kalla det, är inte en bra lösning. Med min lilla ämnesomsättning är det inte läge för att laborera med kroppen. Bara inse fakta: Jag är begränsad i allt som rör aktiviteter! Känner mig helt plötsligt som en gammal tant. Min egen mamma har bättre förutsättningar än jag! Hon fyllde pensionär i början av månaden! Jag har ju ändå varit en idrottstjej i många många år.
Ska imorgon till ett gym och prata med dem och se om det finns något jag kan göra för att stärka musklerna runt knäna, så att jag åtminstone kan åka lite slalom i påsk. Jag är nöjd med det lilla jag kan få...
Jag tror att min vikt har något med detta att göra! Jag har två skadade knän (efter fotboll & innebandy), men vikten gör nog att de inte tål den påfrestningen som det innebär att åka slalom. Vi som ska till Sälen i påsk!! Blir det till att råbanta i tre veckor, eller?
Vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till detta. Kanske läge att inse att jag måste ha en mer långsiktig plan. Hetsbanta eller svält, som jag skulle kalla det, är inte en bra lösning. Med min lilla ämnesomsättning är det inte läge för att laborera med kroppen. Bara inse fakta: Jag är begränsad i allt som rör aktiviteter! Känner mig helt plötsligt som en gammal tant. Min egen mamma har bättre förutsättningar än jag! Hon fyllde pensionär i början av månaden! Jag har ju ändå varit en idrottstjej i många många år.
Ska imorgon till ett gym och prata med dem och se om det finns något jag kan göra för att stärka musklerna runt knäna, så att jag åtminstone kan åka lite slalom i påsk. Jag är nöjd med det lilla jag kan få...
Fan Fan Fan
Att svära tillhör väl inte riktigt min vanliga sysselsättning, men just nu är det väldigt befogat! I höstas köpte jag mig ett par nya slalompjäxor. Sådana som ska värmas och formas efter fötterna. Idag fick jag ett ryck och tog mig till affären för att fixa detta. Efter att jag har stått och format dem (dvs lutat mig framåt, som en fån, i 10 minuter) upplyser försäljaren om att det finns nya pjäxor, anpassade efter kvinnor med tjock vrist! Just det, precis det som jag "lider" av. Jag har nämligen under många års tid lidit av att åka slalom, just på grund av att det klämmer så förbaskat i vaderna. Jag får ju kramp till slut!
Så vad gör jag? Jo, jag provar förstås de andra pjäxorna! Mitt dumhuvud! Varför är jag så korkad? NU vet jag ju hur fantastiskt det kan vara/kännas när man har pjäxor som sitter som gjutet! När jag väl kommer hem, åker kameran fram och pjäxorna likaså. Kort tages, annons sättes in på blocket. Pjäxorna ska säljas och nya ska inhandlas! Suck!!!
Återigen...vikten...den ställer till det för mig igen! Snälla snälla någon, köp mina oanvända pjäxor, så att jag kan få möjlighet njuta av min fjällvistelse med "klämfira" pjäxor! Please!
Så vad gör jag? Jo, jag provar förstås de andra pjäxorna! Mitt dumhuvud! Varför är jag så korkad? NU vet jag ju hur fantastiskt det kan vara/kännas när man har pjäxor som sitter som gjutet! När jag väl kommer hem, åker kameran fram och pjäxorna likaså. Kort tages, annons sättes in på blocket. Pjäxorna ska säljas och nya ska inhandlas! Suck!!!
Återigen...vikten...den ställer till det för mig igen! Snälla snälla någon, köp mina oanvända pjäxor, så att jag kan få möjlighet njuta av min fjällvistelse med "klämfira" pjäxor! Please!
tomhet
Känner just nu bara en tomhet! Det mesta känns deppigt! Jag är så tacksam att jag dagligen får höra av min man att han älskar mig! (ja, faktiskt! Söta sms eller muntligt). Det behöver jag verkligen. Försöker och försöker gå ner i vikt, men va fan!!! Jag äter en massa skit och skyller på min ämnesomsättning! Jag har en väldigt låg ämnesomsättning. Ungefär 1/3 av vad man normalt ska ha!
Men jag vet ju att jag inte skulle vara så förbaskat fet, OM jag inte åt så mycket onyttigt. Då skulle nog inte vågen visa 30 kilos övervikt! Jag har hela tiden ursäkter! Ni skulle bara veta hur bra jag är på att resonerar med mig själv! Jag är verkligen bra på att övertyga mig själv om att äta både det ena och det andra. För att därefter göra ett ryck på ett par veckor och vara "duktig". Sen faller jag dit som en pannkaka! Kan man jämföra sig med en alkoholist eller narkoman? Vad tycker du?
Usch, vad jag vill bli smal! Min vikt är också ett hinder. Har inte badat i svenskt vatten på säkert 8-10 år! Sen har jag inte varit ute på krogen på säker 4-5 år! Jag har t.o.m. undvikit att följa med och åka skidor (slalom), för att jag inte har kläder som passar! Som jag tidigare har nämnt, så håller jag på att ta MC-kort (gör teoriprov nästa vecka), men vet inte om jag kan börja övningsköra! Finns inte kläder som passar mig! Vi har varit i MC-affärer och kollat. Sorry, jag är alldeles för kort för min vikt!! Nu fick jag tips om att jag kan måttbeställa mina kläder från Malung. Vi ska till Sälen över påsk, så då blir det till att titta in där! Dyrt? Gissa? Det är priset man får betala för att man har en svag karaktär!
Men jag vet ju att jag inte skulle vara så förbaskat fet, OM jag inte åt så mycket onyttigt. Då skulle nog inte vågen visa 30 kilos övervikt! Jag har hela tiden ursäkter! Ni skulle bara veta hur bra jag är på att resonerar med mig själv! Jag är verkligen bra på att övertyga mig själv om att äta både det ena och det andra. För att därefter göra ett ryck på ett par veckor och vara "duktig". Sen faller jag dit som en pannkaka! Kan man jämföra sig med en alkoholist eller narkoman? Vad tycker du?
Usch, vad jag vill bli smal! Min vikt är också ett hinder. Har inte badat i svenskt vatten på säkert 8-10 år! Sen har jag inte varit ute på krogen på säker 4-5 år! Jag har t.o.m. undvikit att följa med och åka skidor (slalom), för att jag inte har kläder som passar! Som jag tidigare har nämnt, så håller jag på att ta MC-kort (gör teoriprov nästa vecka), men vet inte om jag kan börja övningsköra! Finns inte kläder som passar mig! Vi har varit i MC-affärer och kollat. Sorry, jag är alldeles för kort för min vikt!! Nu fick jag tips om att jag kan måttbeställa mina kläder från Malung. Vi ska till Sälen över påsk, så då blir det till att titta in där! Dyrt? Gissa? Det är priset man får betala för att man har en svag karaktär!
Undervisar jag verkligen i svenska?
Ser själv att jag har stavat fel på gårdagens rubrik. Tur att mina elever inte läser min blogg! Frågan är om någon gör det över huvudtaget. Jag skriver i och för sig för mig själv och ingen annan, men man undrar ju...
Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver är att jag vill så gärna komma igång med mitt skrivande. Min dröm är att få skriva en bok. Jag har idén klar över vad den ska handla om. Genre är klar. Det jag behöver få är tid, tid och åter tid. Som högstadielärare så är tid en sällsynt vara, tyvärr. OM jag ska vara helt ärlig så är det inte bara tiden som fattas. Det behövs nog även en inblick i vad som krävs inom skrivarkonsten. Bara för att man vill skriva, så innebär det inte att man behärskar konsten!
Så för att råda bot på frånvaro av kunskap/erfarenhet, har jag anmält mig till en skrivarkurs i sommar. De tar bara in 9 stycken. Håll tummarna för att jag är en av de lyckliga!!
Nu till något ofattbart! Som jag skrev om igår om Andra Chansen, vore det en skandal om "Snälla snälla" går till Final och inte "Moving on". Nu gick båda låtarna vidare, men hallå!! Vilka är det egentligen som ringer in och röstar? Ja, inte jag iallafall. Kanske dags att börja? Tänk om at Ugglas ska representera Sverige? Då blir vi garanterat sist! Och kom inte och gnäll på att öststaterna bara röstar på varandra! Vi har i så fall själva placerat oss där! Smaken är som baken...
Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver är att jag vill så gärna komma igång med mitt skrivande. Min dröm är att få skriva en bok. Jag har idén klar över vad den ska handla om. Genre är klar. Det jag behöver få är tid, tid och åter tid. Som högstadielärare så är tid en sällsynt vara, tyvärr. OM jag ska vara helt ärlig så är det inte bara tiden som fattas. Det behövs nog även en inblick i vad som krävs inom skrivarkonsten. Bara för att man vill skriva, så innebär det inte att man behärskar konsten!
Så för att råda bot på frånvaro av kunskap/erfarenhet, har jag anmält mig till en skrivarkurs i sommar. De tar bara in 9 stycken. Håll tummarna för att jag är en av de lyckliga!!
Nu till något ofattbart! Som jag skrev om igår om Andra Chansen, vore det en skandal om "Snälla snälla" går till Final och inte "Moving on". Nu gick båda låtarna vidare, men hallå!! Vilka är det egentligen som ringer in och röstar? Ja, inte jag iallafall. Kanske dags att börja? Tänk om at Ugglas ska representera Sverige? Då blir vi garanterat sist! Och kom inte och gnäll på att öststaterna bara röstar på varandra! Vi har i så fall själva placerat oss där! Smaken är som baken...
Tennisarmåge
Jag har efter två veckors knaprande på anti-inflamatoriska tabletter insett att det är dags att göra något radialt för att få ordning på min armbåge! Tabletterna hjälpte nada! Jag har nämligen lyckats med att få något som kallas för tennisarmbåge (jag som aldrig har spelat tennis). Tennisarmbåge är en inflammation, som kan vara väldigt besvärlig. (jo, jag tackar jag...). Jag får nu behandling med akupunktur. Jäklar vad det gjorde ont efteråt! Min högra arm var i stort sett obrukbar resten av dagen. Min man tycket att jag gnällde lite väl mycket. Han har även han haft tennisarmbåge (men inte lika kraftig som jag) och han gnällde minsann inte! Kan det bero på att han inte hade lika ont, måntro? Inte enligt honom, men jag vet nog...
Ikväll ska jag ha en alldelse egen kväll, för mig själv! Jag ska läsa en bok och titta på melodifestivalen (andra chansen). Min man ska åka till Globen och lyssna på Metallica. Skönt att slippa någon som gnäller över att man tittar på Melodifestivalen. Eller han gnäller väl inte egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, utan han går bara upp på övervåningen och sitter vid datorn. Jag hoppas att Sarah Dawn Finer går vidare. Skandal om "Snälla snälla" med Caroline af Ugglas går till Final och INTE Sarah! Men men jag ska väl inte klaga. Jag ringer ju inte och röstar. Har jag rätt att klaga överhuvudtaget?
Har annars varit rätt duktig idag och rensat (eller snarare sanerat) grabbens skrivbord. Han har ett rätt stort skrivbord, ett sådant man har på kontor egentligen. Det behövs, för där ska bl.a. skrivare/kopiator, 3 st hårddiskar, dataskräm, tangentbord, lampa, telefon, pennskrin, arkivhållare,modem o.s.v. få plats. Nu är det så, att av någon konstig anledning, hittar inte skräpet till papperskorgen, CD/DVD-skivor och sladdar av de mest olika slag ligger lite överallt. För att inte tala om våra "husdjur" dammråttorna! Hade ingen aaaning om att vi hade så många "husdjur". Sanering som sagt...
Jag tog bilen till Ica Maxi och inhandlade en papplåda, för att förvara alla sladdar i. Väl hemma igen fixade jag till skrivbordet och vips fanns det vädligt mycket bordyta igen! För hur länge kan man ju undra...
Ikväll ska jag ha en alldelse egen kväll, för mig själv! Jag ska läsa en bok och titta på melodifestivalen (andra chansen). Min man ska åka till Globen och lyssna på Metallica. Skönt att slippa någon som gnäller över att man tittar på Melodifestivalen. Eller han gnäller väl inte egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, utan han går bara upp på övervåningen och sitter vid datorn. Jag hoppas att Sarah Dawn Finer går vidare. Skandal om "Snälla snälla" med Caroline af Ugglas går till Final och INTE Sarah! Men men jag ska väl inte klaga. Jag ringer ju inte och röstar. Har jag rätt att klaga överhuvudtaget?
Har annars varit rätt duktig idag och rensat (eller snarare sanerat) grabbens skrivbord. Han har ett rätt stort skrivbord, ett sådant man har på kontor egentligen. Det behövs, för där ska bl.a. skrivare/kopiator, 3 st hårddiskar, dataskräm, tangentbord, lampa, telefon, pennskrin, arkivhållare,modem o.s.v. få plats. Nu är det så, att av någon konstig anledning, hittar inte skräpet till papperskorgen, CD/DVD-skivor och sladdar av de mest olika slag ligger lite överallt. För att inte tala om våra "husdjur" dammråttorna! Hade ingen aaaning om att vi hade så många "husdjur". Sanering som sagt...
Jag tog bilen till Ica Maxi och inhandlade en papplåda, för att förvara alla sladdar i. Väl hemma igen fixade jag till skrivbordet och vips fanns det vädligt mycket bordyta igen! För hur länge kan man ju undra...
hinner inte...
Idag kommer jag inte att skriva så himla mycket. (vilket min man förmodligen är tacksam över. Han tycker att mina inlägg är lite väl långa). Har inte så mycket tid till övers...
Jag funderar lite över vad som gör att man läser en viss blogg? Är det så att vi är allmänt läsvilliga? Eller beror det på att vi är så väldans nyfikna av oss. Själv läser jag blogg till stor del av nyfikenhet. Men det måste samtidigt ge mig något tillbaka, inte bara skvaller med andra ord! Men vad är jag nyfiken på då? Ja, säg det. Av de blogg jag läser så är de flesta intressanta att läsa pga personens funderingar och tankar om det mest skilda slag. Inte pga att någon skriver illa om en annan människa. Elaka bloggar är inte min grej. Varför slösa bort tid på elakheter? Avoghet är för dem som inte kan uppskatta det livet har att erbjuda!
Tyvärr blir många av de "populära" bloggarna just kända för att antingen spy galla över andra människor eller pga av att de skriver om en värld som för de flesta är onåbar (dvs kändisarnas värld). Men många bloggar har väldigt mycket att berätta, antingen med humor eller med allvar. Så ge dig ut i cyberworld och leta efter det som passar just dig!
Nyfikenheten är en källa till glädje, om den används rätt! ♥
Jag funderar lite över vad som gör att man läser en viss blogg? Är det så att vi är allmänt läsvilliga? Eller beror det på att vi är så väldans nyfikna av oss. Själv läser jag blogg till stor del av nyfikenhet. Men det måste samtidigt ge mig något tillbaka, inte bara skvaller med andra ord! Men vad är jag nyfiken på då? Ja, säg det. Av de blogg jag läser så är de flesta intressanta att läsa pga personens funderingar och tankar om det mest skilda slag. Inte pga att någon skriver illa om en annan människa. Elaka bloggar är inte min grej. Varför slösa bort tid på elakheter? Avoghet är för dem som inte kan uppskatta det livet har att erbjuda!
Tyvärr blir många av de "populära" bloggarna just kända för att antingen spy galla över andra människor eller pga av att de skriver om en värld som för de flesta är onåbar (dvs kändisarnas värld). Men många bloggar har väldigt mycket att berätta, antingen med humor eller med allvar. Så ge dig ut i cyberworld och leta efter det som passar just dig!
Nyfikenheten är en källa till glädje, om den används rätt! ♥
Ännu en måndag!
Ännu en måndag har snart förbrukats. Jag har lite svårt med just veckans första dag! Är seg och har svårt att komma upp. Vilket resulterar i att jag får stressa på morgonen (vilket i och för sig är mer vanligt än ovanligt varje dag). Jag kan inte förstå hur min man kan hoppa upp direkt när klockan ringer. Jag vill ligga kvar och drar mig, oftast alldeles för länge!
Inte blev jag gladare av att komma till skolan och upptäcka att min ansvarskollega var sjuk. Jag har haft en väldigt tuff tillvaro och har fått ta hand om vår klass väldigt mycket själv under ett helt år snart. Min kollega kan naturligtvis inte rå för att han är sjuk, men det blir inte lättare för mig ändå! Till råga på allt, så verkar alla hans åtagande gå före ansvarslärarskapet, när han väl är i skolan! Åtagande som IT-ansvarig, schemaläggare och musiklärare! Jag har pratat både med honom och vår chef om detta, men det blir ingen ändring på detta, verkar det som! Suck...
Så idag fick jag ta tag i att ordna upp smärre incidenter mellan elever, ordna ledighetsblanketter och ha samtal med en elev som inte mår så bra (inte min ansvarselev). Sedan var jag tvungen att hoppa in och vikarera för kollegor som var lediga eller sjuka + att jag hade utvecklingssamtal med en av mina elever. Naturligtvis hade jag mina egna lektioner också :) Jag hann inte med hälfen av allt jag skulle göra idag. Allt från åtgärdsprogram och ämnesbeskrivningar.
Hm, ska nog sluta blogga nu och börja jobba istället.
Inte blev jag gladare av att komma till skolan och upptäcka att min ansvarskollega var sjuk. Jag har haft en väldigt tuff tillvaro och har fått ta hand om vår klass väldigt mycket själv under ett helt år snart. Min kollega kan naturligtvis inte rå för att han är sjuk, men det blir inte lättare för mig ändå! Till råga på allt, så verkar alla hans åtagande gå före ansvarslärarskapet, när han väl är i skolan! Åtagande som IT-ansvarig, schemaläggare och musiklärare! Jag har pratat både med honom och vår chef om detta, men det blir ingen ändring på detta, verkar det som! Suck...
Så idag fick jag ta tag i att ordna upp smärre incidenter mellan elever, ordna ledighetsblanketter och ha samtal med en elev som inte mår så bra (inte min ansvarselev). Sedan var jag tvungen att hoppa in och vikarera för kollegor som var lediga eller sjuka + att jag hade utvecklingssamtal med en av mina elever. Naturligtvis hade jag mina egna lektioner också :) Jag hann inte med hälfen av allt jag skulle göra idag. Allt från åtgärdsprogram och ämnesbeskrivningar.
Hm, ska nog sluta blogga nu och börja jobba istället.
tiden bara rinner iväg...
Jag får nog tänka mig för innan jag lovar att återkomma på bloggen. Som ni själva märker, är det inte torsdag idag utan söndag! Ja, jag vet...borde veta bättre. Men nu är jag här!
Sist jag skrev var jag upprörd över hur manipulativa en del av mina elever är. Har fått tag på mail mellan ett par av mina "gullpluttar": "...vill du veta en sak? Näst intill ALLT som jag har sagt till dig har varit lögn! Jag har hittat på allt /.../ Ett test på hur bra jag är på att spela! Och du har ju trott på det, så har jag lyckats. /.../ Jag har valt att vara en person som jag skulle testa på någon och det blev du. Det du vet om mig är mest påhittat. Och jag är stolt över min prestation. /.../ Jag gör mig av med skiten jag inte vill ha, som t.ex. ***** och *****. Svaga människor som är motsatsen till självständiga."
Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst, men jag blir bara så arg! Hur ska jag förhålla mig i skolan? Dessa ungar vet inte att jag har sett dessa mail. Däremot andra i klassen. Jag och min kollega har kopplat in vår kurator. Vi ska träffas på onsdag och se hur vi ska förhålla oss till detta. Problemet är ju även föräldrarna! De ser aldrig sina egna barns skuld, utan alltid är det någon annan som bär skulden till att just deras tjej/kille gör något dumt! USCH, vad jag INTE vill vara i den här situationen just nu! Vill någon ta över?
Sen har vi faktiskt fantastiska föräldrar som är lyhörda och vill verkligen att deras barn ska lyckas både med skolan och det sociala livet. Inte att förglömma alla underbara elever som jag också träffar i mitt dagliga arbete! Tack för att ni finns!
Kan bara njuta av att mina barn inte har blivit manipulativa individer, utan de har en bra social kompetens och värdesätter de kunskaper de kan få till sig via skolan. De är trevliga (utom när ungdomshormonerna spelar ett spratt, de är trots allt ungdomar) och relativt målmedvetna om vad de vill med skolan. Kan inte klaga inte...
Det är, som min son brukar säga, ett plus att jag jobbar som lärare. Då förstår jag hur underbara barn jag själv har! ;)
Sist jag skrev var jag upprörd över hur manipulativa en del av mina elever är. Har fått tag på mail mellan ett par av mina "gullpluttar": "...vill du veta en sak? Näst intill ALLT som jag har sagt till dig har varit lögn! Jag har hittat på allt /.../ Ett test på hur bra jag är på att spela! Och du har ju trott på det, så har jag lyckats. /.../ Jag har valt att vara en person som jag skulle testa på någon och det blev du. Det du vet om mig är mest påhittat. Och jag är stolt över min prestation. /.../ Jag gör mig av med skiten jag inte vill ha, som t.ex. ***** och *****. Svaga människor som är motsatsen till självständiga."
Jag skulle kunna skriva ner hur mycket som helst, men jag blir bara så arg! Hur ska jag förhålla mig i skolan? Dessa ungar vet inte att jag har sett dessa mail. Däremot andra i klassen. Jag och min kollega har kopplat in vår kurator. Vi ska träffas på onsdag och se hur vi ska förhålla oss till detta. Problemet är ju även föräldrarna! De ser aldrig sina egna barns skuld, utan alltid är det någon annan som bär skulden till att just deras tjej/kille gör något dumt! USCH, vad jag INTE vill vara i den här situationen just nu! Vill någon ta över?
Sen har vi faktiskt fantastiska föräldrar som är lyhörda och vill verkligen att deras barn ska lyckas både med skolan och det sociala livet. Inte att förglömma alla underbara elever som jag också träffar i mitt dagliga arbete! Tack för att ni finns!
Kan bara njuta av att mina barn inte har blivit manipulativa individer, utan de har en bra social kompetens och värdesätter de kunskaper de kan få till sig via skolan. De är trevliga (utom när ungdomshormonerna spelar ett spratt, de är trots allt ungdomar) och relativt målmedvetna om vad de vill med skolan. Kan inte klaga inte...
Det är, som min son brukar säga, ett plus att jag jobbar som lärare. Då förstår jag hur underbara barn jag själv har! ;)
Redan onsdag!
Oj, jag har inte skrivit på tre dagar! Jag har haft fullt upp med att reda ut allt som mina elever rör till. Jag är ansvarslärare i en åtta. Ni kan ju tänka er ungar i den åldern...Mamma Mia, säger jag. Gud vad de kan vara elaka mot varandra! Speciellt tjejer! Men även killar, vill jag påstå! Med dagens teknologi, datorer, mobiler...så är det väldigt lätt att "skriva av sig" och skicka till den som man, just för tillfället, är arg på. Det de inte tänker på är att det skrivna ordet består. Det är inte så lätt att radera det som står svart på vitt. Jag har fått läsa en hel del av det som har skrivit och herre min jesus! Jag blev helt ställd! Vilka manipulerade och slipade elever jag har! De har en fasad utåt och sedan ställer de till med så mycket skit under ytan!
Det värsta är att många av föräldrarna, speciellt en mamma, tror till fullo på sitt barn. "Hon gör ju bara så för att den eller den sa/gjorde något först. Det måste du väl förstå att hon inte bara kan tiga!" Vad är det för föräldrar som har den inställningen? Jag förstår att barnet uppför sig illa, när föräldern är som den är! = godkänner beteendet! Som nu den här specifika tjejen har skickat mail, där hon kränker flera andra av sina klasskompisar. Hon skriver, att hon vet att hon inte gör rätt, men att hon är stolt över det hon gör! Ett par andra av mina elever upplyste mig om dessa mail och skrev även ut dessa till mig. Jag blev som sagt mållös, när jag läste mailen! Hur kan en 14-åring vara så manipulativ? Så, så......ja, jag finner inte ord. Jag har mailen kvar på jobbet, men kommer imorgon att citera bitar ur dem, så får ni bilda er en egen uppfattning om det är harmlöst eller inte...
Sen har jag ytterligare en elev, som får hotfulla och kränkande SMS. Nu har vi tagit reda på numret, varifrån sms kommer och nu ska min kollega, tillika IT-ansvarig på skolan, försöka lista ut från vem SMS kommer ifrån. Ja, som lärare har vi egentligen fler yrkesfärdigheter (eller skulle behöva ha). T.ex. detektiver, psykologer, kuratorer, mammor/pappor, medlare...you name it...
Suck, nu väntar ett par timmars arbeten med responskrivande till mina årskurs 7 & 8 elever i tyska! Någon som vill ta över?
