Fröken Mullig

Sitter just nu vid datorn och gråter! Jag är väldigt emotionell, men vem berörs inte av när små barn dör? Jag läste i Aftonbladet för ett par dagar sedan om en lite grabb, Viktor 1,5 år, som inte fick tillbringa sin sista tid i livet hemma. Han hade obotlig cancer och hans hemkommun hade inte hemsjukvård för barn under 17 år!!  Är det inte viktigt att just barnen får vara i en trygg miljö när livet håller på och rinner iväg för dem?

Såg nu på internet att Viktor har bosatt sig hos Änglarna. Han fick 1,5 här på jorden och det framgår tyvärr inte OM han var hemma eller var tvungen att somna in på sjukhuset.

Cancern är en fruktansvärd sjukdom. Jag har själv två nära vänner som inte lyckades besegra sjukdomen! Det var oerhört tufft för alla under sjukdomen och även efter deras bortgång! Sen har jag även vänner/kollegor som har klarat kampen. Jag tror inte att jag har någon i min bekantskapskrets som inte har någon som har eller har haft cancer! Drabbades själv i slutet av 80-talet, men klarade mig (än så länge, man vet ju aldrig vad som sker i livet)!

Min uppmaning till alla är att se till att göra som jag:

GE BIDRAG TILL CANCERFONDEN/BARNCANCERFONDEN!

Bidrag, små som stora, gör en skillnad!