Verkligheten!
Jag har funderat mycket under de fem dagar som jag INTE har bloggat. Hur ser vår verklighet ut? För oss så kallade vuxna, för ungdomar och för de allra minsta i vårt samhälle?
Om jag ser tillbaka på hur min tid som ungdom såg ut, så tyckte jag nog att den var väldigt tuff. Jag sportade (fotboll, jazzdans och karate) och gick i skolan. Jag fick aldrig någon support av mina föräldrar gällande varken skolan eller idrottandet. Aldrig att de skjutsade mig till träning eller match (vi bodde 8 km från stan). Jag fick allt ta och cykla till stan. Mina föräldrar var aldrig och såg en enda match jag spelade! Jag minns inte att jag någonsin tyckte att det var konstigt. Mina föräldrar är som dom är. Jag var fullt medveten om detta. I skolan gick det bra för mig. Bra betyg, inget strul med lärare (nåja, förutom EN gång, när jag var lite väl kaxig och slängdes ut) och jag fick aldrig hjälp av mina föräldrar. Dom förhörde mig inte inför läxförhör eller prov. Allt detta fick jag fixa själv. Inte för att dom var ointresserade utan mer för att de inte hade den förmågan eller kunskapen. Min mamma och pappa hade bara gått sju-årig folkskola i Finland. Sedan kan jag tycka att dom är lite emotionellt hämmade. Kan inte minnas att det har sagt till mig att de älskar mig. Jag vet att dom gör det, men dom kan inte uttrycka detta. Nog om mina egna föräldrar (lär återkomma om dom. Dom är verkligen ett kapitel för sig.)
När jag själv blev mamma hände något märkligt med mig! Jag fanns inte i första rummet längre. Två andra individer hade tagit den platsen! Det finns inte något jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra! Jag skulle aldrig kunna må bra OM inte mina barn mår bra! Men hur vet jag om mina barn har det bra? Skulle dom säga till mig om det vore så att deras liv inte är en dans på rosor? Om dom har bekymmer? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att jag har uppfostrat dom att känna den tryggheten att kunna ventilera problem, stora som små, med mig!
Jag tror och hoppas att alla barn ska få känna den tryggheten med sina föräldrar eller med någon annan vuxen (om föräldrarna inte finns i livet eller kvar i barnens liv längre). Alla har vi nog tyckt att vår egen ungdomstid var jobbig, men hur är den egentligen för dom som lever sin ungdomstid just nu? I mitt jobb möter jag många ungdomar som har det tufft. Dom skär sig, festar hårt på helgerna och börjar röka tidigt. Många har föräldrar som inte har tid med dom. Deras egen tid går före. Det finns föräldrar som inte kommer på föräldramöten för att de har fullt upp med sig själva. Allt från träning, möten, utlandsresor m.m. Jag menar...föräldramöten som är en gång per termin! Snacka om att prioritera fel!
Så vilka krav ställs på ungdomarna idag? Vad får dom att må så dåligt att dom tar fel beslut eller i värsta fall katastrofala beslut? Fel beslut kan vara allt från att ge vika för grupptryck (festandet, tidig sexdebut, rökandet, drogandet, skolkandet...) till att avsluta sitt liv.
Vi måste finnas där för våra barn och ungdomar. Oavsett om vi vuxna får bekräftelse eller inte! Barn & ungdomar som har ärr inombords kan inte ge något tillbaka. Dom behöver ta emot tills ärren har läkt. Villkorslöst!
Om jag ser tillbaka på hur min tid som ungdom såg ut, så tyckte jag nog att den var väldigt tuff. Jag sportade (fotboll, jazzdans och karate) och gick i skolan. Jag fick aldrig någon support av mina föräldrar gällande varken skolan eller idrottandet. Aldrig att de skjutsade mig till träning eller match (vi bodde 8 km från stan). Jag fick allt ta och cykla till stan. Mina föräldrar var aldrig och såg en enda match jag spelade! Jag minns inte att jag någonsin tyckte att det var konstigt. Mina föräldrar är som dom är. Jag var fullt medveten om detta. I skolan gick det bra för mig. Bra betyg, inget strul med lärare (nåja, förutom EN gång, när jag var lite väl kaxig och slängdes ut) och jag fick aldrig hjälp av mina föräldrar. Dom förhörde mig inte inför läxförhör eller prov. Allt detta fick jag fixa själv. Inte för att dom var ointresserade utan mer för att de inte hade den förmågan eller kunskapen. Min mamma och pappa hade bara gått sju-årig folkskola i Finland. Sedan kan jag tycka att dom är lite emotionellt hämmade. Kan inte minnas att det har sagt till mig att de älskar mig. Jag vet att dom gör det, men dom kan inte uttrycka detta. Nog om mina egna föräldrar (lär återkomma om dom. Dom är verkligen ett kapitel för sig.)
När jag själv blev mamma hände något märkligt med mig! Jag fanns inte i första rummet längre. Två andra individer hade tagit den platsen! Det finns inte något jag inte skulle göra för att mina barn ska ha det bra! Jag skulle aldrig kunna må bra OM inte mina barn mår bra! Men hur vet jag om mina barn har det bra? Skulle dom säga till mig om det vore så att deras liv inte är en dans på rosor? Om dom har bekymmer? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att jag har uppfostrat dom att känna den tryggheten att kunna ventilera problem, stora som små, med mig!
Jag tror och hoppas att alla barn ska få känna den tryggheten med sina föräldrar eller med någon annan vuxen (om föräldrarna inte finns i livet eller kvar i barnens liv längre). Alla har vi nog tyckt att vår egen ungdomstid var jobbig, men hur är den egentligen för dom som lever sin ungdomstid just nu? I mitt jobb möter jag många ungdomar som har det tufft. Dom skär sig, festar hårt på helgerna och börjar röka tidigt. Många har föräldrar som inte har tid med dom. Deras egen tid går före. Det finns föräldrar som inte kommer på föräldramöten för att de har fullt upp med sig själva. Allt från träning, möten, utlandsresor m.m. Jag menar...föräldramöten som är en gång per termin! Snacka om att prioritera fel!
Så vilka krav ställs på ungdomarna idag? Vad får dom att må så dåligt att dom tar fel beslut eller i värsta fall katastrofala beslut? Fel beslut kan vara allt från att ge vika för grupptryck (festandet, tidig sexdebut, rökandet, drogandet, skolkandet...) till att avsluta sitt liv.
Vi måste finnas där för våra barn och ungdomar. Oavsett om vi vuxna får bekräftelse eller inte! Barn & ungdomar som har ärr inombords kan inte ge något tillbaka. Dom behöver ta emot tills ärren har läkt. Villkorslöst!
Kommentarer
Trackback
