Brevet!
Tryckfelsnisse har nog varit framme. 30 år! Kan inte vara möjligt! Det var ju inte länge sedan jag firade min 30-års dag, eller? Vänta, måste räkna lite....hm, oj då! Det var nog ett tag sen jag firade 30, tänkte nog på 40...
Nåväl, firandet av 30-åriga frigörelsen från grundskolan kommer att ske i höst. Jag kommer förmodligen att delta och jag ser även framemot att få träffa mina gamla klasskompisar. Men brevet fick mig att börja fundera på: hur många av mina klasskompisar kommer jag egentligen ihåg, vad hette mina lärare, kommer jag att känna igen alla? (vi var 9st nior. Alla är kallade) Svaret är att alla mina klasskompisar kommer jag INTE ihåg, vet endast namnet på ett fåtal lärare och alla kommer jag definitivt inte att känna igen.
Ser man till sig själv så har det skett en hel del under 30 år! Vid vår charmanta ålder har nog en hel del drag förändrats. Några har förmodligen blivit något gråhåriga, en del lite mer korpulenta (dit hör jag), andra behöver använda glasögon osv. Det jag är mest nyfiken på är hur har alla utvecklats? Vad har de åstadkommit med sina liv? Har de nått sina mål?Blev livet vad de hade tänkt sig? Hade de velat gjort något annorlunda?
Hur är mitt liv? Vad har jag åstadkommit? Har jag nått mina mål? Blev mitt liv så som jag hade föreställt mig? Återkommer kring detta!
Respons
Jag kikade in på min bloggsida, som hastigast nu ikväll, innan jag tänkte sällskapa med John Blund. Jag har en hel del jag vill skriva om, men är lite för trött för det just nu, så det får vänta till imorgon. Men som sagt, jag ville bara titta in på bloggen och vad får jag se? Jo, att jag har fått respons på det jag har skrivit. Vad glad jag blir! Tänk vad lite det behövs för att man ska må bra!
Vi behöver nog alla tänka på att det är de små gesterna i vardagen som förgyller tillvaron. Att man får bekräftelse för att man duger som man är. Inte bara när man gör något enastående (fixa matteprovet, vinner fotbollsmatchen eller lyckas fixa till ett bra avtal med en kund på jobbet). Det viktiga är vägen dit. Hur ska vi annars nå målen, om vi inte får positiv feedback under resans gång?
Detta försöker jag verkligen att tänka på i min vardag (skolan). Det är viktigt för eleverna att de känner att de har en möjlighet att nå de mål som är satta för just henne/honom. Att få positiv respons under resans gång genererar till bra resultat.
För inte gäller detta bara mig? Att positiv respons ger positiv effekt!
Vänner!
Vad är det som gör att man blir vänner? Är det en viss personkemi som ska stämma, eller kan det vara så att man bara "råkar" finnas på rätt plats vid rätt tillfälle?
Själv är jag oerhört tacksam över de vänner jag har. Jag har under åren tappat kontakten med vissa och återtagit kontakten med andra (olika skeenden i livet), medans andra har funnits hos mig under många många år! Sen är det så att man inte alltid träffas regelbunden, men när man ses, då är det som igår! En av mina vänner är just nu en småbarnsförälder och den delen av livet har jag redan upplevt. Vilket innebär att vi är i olika skeenden i tillvaron och träffas nästan aldrig! Men hon kommer att komma ikapp mig :)
Vänner, som gör att man mår bra, är ovärderliga. Personer, som nästa kväver en med sina egna angelägenheter och inte är intresserade av den andre, är ingen bra vän. Man måste kunna ge och ta. Inte bara ta!
Åj! Oops!! Kom och tänka på att jag själv kan vara en väldigt egocentrisk person. Pratar och pratar och pratat... mina vänner får kämpa för att få en syl i vädret. Är jag då en bra kompis? Lyssnar jag på mina vänner eller ta jag bara hela tiden? Nu har jag fått något att fundera på! Oj oj oj....
Gråter...
Såg nu på internet att Viktor har bosatt sig hos Änglarna. Han fick 1,5 här på jorden och det framgår tyvärr inte OM han var hemma eller var tvungen att somna in på sjukhuset.
Cancern är en fruktansvärd sjukdom. Jag har själv två nära vänner som inte lyckades besegra sjukdomen! Det var oerhört tufft för alla under sjukdomen och även efter deras bortgång! Sen har jag även vänner/kollegor som har klarat kampen. Jag tror inte att jag har någon i min bekantskapskrets som inte har någon som har eller har haft cancer! Drabbades själv i slutet av 80-talet, men klarade mig (än så länge, man vet ju aldrig vad som sker i livet)!
Min uppmaning till alla är att se till att göra som jag:
GE BIDRAG TILL CANCERFONDEN/BARNCANCERFONDEN!
Bidrag, små som stora, gör en skillnad!
Adjö Påsken!
Mitt jobb är bland det bäst som finns, OM man ser till undervisningssituationen. Jag älskar att undervisa. Att få se hur eleverna tar in och förstår språkets struktur. Glädjen när "man fattar" är obeskrivlig! För att göra ett bra pedagogiskt arbete, måste man ha koll på många faktorer. Pedagogen måste vara väldigt lyhörd för hur människan i eleven mår. Vilka förutsättningar har han/hon och vilka mål har eleven själv? Jag som pedagog kan sätta upp vilka mål som helst, men har jag inte med mig eleven på resan blir den omöjlig att genomföra!
Det bästa med mitt arbeta är inte ledigheten. Ledigheten är en nödvändighet för att klara av 45-50 timmars arbetsveckor under läsåret. Ni som är avundsjuka på lärarnas låååånga ledighet, är välkomna till skolan under verksamhetsåret. Jag tror att många skulle inse att man faktiskt jobbar sig till sin semester! Ja, just det, SEMESTER! Det är ju väldigt konstigt att just lärare är lediga, medan andra yrkeskategorier har semester. Vår semester baseras på 45h/vecka (ofta är det mer). D.v.s vi arbetar oss till vår semester/kompledighet (precis som alla andra). Inte pratas det om/är avundsjuka på andra yrkeskategorier som "kompar", när det har långa arbetsveckor/mycket övertid. Varför då just lärarkåren kan tyckas? Vet du?
Imponerad
Jag är t.ex. full av beundrar över en väninna som har lyckats med att få bukt med sin övervikt. Hon har klara mål och är 100% fokuserad. Hon vet vad som krävs för att få ett resultat och jobbar utifrån de kriterierna. Hon motiverar mig till att försöka komma igång med mina egna problem. Vi får se hur det går...
Jag har en annan väninna, som aldrig har gillat att studera. Hon pluggar nu in ämnen på Komvux, för att försöka komma in på högskolan. Hon har en vision om att bli barnmorska och hon har börjat sin väg mot målet.
Ytteligare en väninna till mig har nu en chefsposition på ett stor företag här i stan. Hon och jag studerade ihop för många år sedan och hon hade det verkligen tufft under studieåren. Hon fick ingenting gratis. Hon hade inte lätt för att plugga, fick kämpa inför varje prov. När det var dags för muntliga redovisningar höll hon på att krevera! Jag fick hjälpa och stötta henne inför dessa presentationer. Nu idag håller hon föredrag på engelska för kunder. Hon håller i möten för sina anställda och hon gör ett väldigt bra jobb!
Min son är jag också imponerad av. Finns många egenskaper/färdigheter jag gillar hos honom. En av den fick jag se nu när vi var i Sälen. Kolla in bilden på grabben!
Min målmedvetna dotter är ytterligare en person jag har stor beundran för. Hon har sedan 13-års ålder haft fokus på sin utbildning. Hon flyttade som 15-åring 40 mil från hemstaden för att studera på Konst & Designgymnasium. Efter studenten for hon till England/London för att fortsätta studera. Hon är otroligt duktig på att måla/rita/fota osv. Blir spännande att se vad som sker härnäst.
Dessa människor är några av de alla som jag blir imponerad av. Vad blir du imponerad av?
VÅR!!!
Solen skiner utanför och vårblommorna har så sakteligen börjat blomma! Jag kan inte föreställa mig att jag bara om ett dygn är i en helt annan miljö! Nämligen bland snö & pister. Inatt drar vi till Sälen för att njuta av skidåkning! (Vi får se om jag får njuta så mycket). Som de flesta nu vet, har jag stora problem med min kropp :(
Igår påtade jag i min trädgård i ett par timmar. Detta resulterade i att jag under resten av kvällen hade ont överallt! (armbåge, nacke, rygg, knä...). Min man sa att jag såg ut som en 70-årig kärring, när jag försökte ta mig upp ur soffan. Schysst va!? Men han gav mig iallafall massage. Det tackar jag för! Love you!
(Båda bilderna är tagna nu på morgonen utanför vårt hus).
Glömska
Vad beror det på att mina två familjemedlemmar, av det manliga könet, glömmer bort saker hela tiden? Råkar just jag ha "fått" två glömska manliga individer? Eller är det så att den delen av mänskligheten saknar förmågan att lagra viktig information i hjärnkontoret? Vad vet jag? Jag har inte så mycket mer att jämföra med!
Det som är lite kruxigt är att de INTE glömmer bort saker som är viktiga för dem. T.ex. när nästa badmintonmatch är eller tidpunkt för MC-övningskörning. Däremot att ta med sig en specifik krok från jobbet, som behövs för ett visst ändamål (har nu väntat över två veckor) eller vilket tid som är bestämd för upphämtning efter skolan (mobilen ringer garanterat för en checkning av tid). Jag skulle kunna rabbla hur många incidenter som helst! Ni fattar?
Är det ett Genusproblem? Är det så av vi kvinnor har en större hjärnkapacitet för att lagra information? Kan det vara så att kvinnor är uppväxta med att kunna hantera flera saker samtidigt? Eller huga mig... Är det så att vi curlar dem till att inte behöva ta ansvar och komma ihåg saker? Vi finns ju där, vi påminner dom....
Eller handlar det om respekt för varandra, att man lyssnar, tar in och kommer ihåg beslut/tider? Ibland kan jag tycka att det är respektlöst att inte komma ihåg. Självklart beror det på vilken situation det handlar om och naturligtvis har jag också glömt saker och kommer garanterat att glömma även framöver! Men det är inget mönster! Jag tar inte för givet att någon annan ska påminna mig eller minnas åt mig. Fast klart....vilken dräglig tillvaro det skulle vara....eller?
