Fröken Mullig

Min man och jag slår vad om det mesta. Det kan vara allt från idrottsmatcher till vad som sades eller hände vid ett specifikt tillfälle. Sen kan det även vara så att "sten, sax, påse" tillämpas. Det sker när något ska göra och ingen vill/har lust med det. Vi är nog inte riktigt kloka, när jag tänker efter! Hur kommer det sig att vi har behovet av att utmana varandra med företeelser som vi absolut inte själva kan påverka utgången på? Ja, jag kan inte svara på den frågan, kan du?

Men att slå vad har i alla fall blivit en "grej" hos oss. Nu har även min lillasyster nappat på detta. Hon utmanar mig på viktreducering! Vi måste gå ner minst 2,5 kilo i månaden, annars får vi böta till en gemensam pott. Jag undrar dock hur min syster kommer att se ut, om hon ska hålla på lika länge som jag? Med min övervikt, kommer jag att behöva hålla på i 1,5 år. Då skulle hon bara vara skinn och ben.

Min syster har nämligen ingen övervikt (enligt mig). Jag skulle vara själaglad att få se ut som henne! Jag kan förstå om hon känner att hon har några trivselkilon hon vill bli av med, men sen då? Vad ska hon då få kämpa med, när jag får lida för att kunna förminska min kroppshydda? Men, vänta...

Jag kom på något! Hon har faktiskt en last som är mycket värre än övervikt!!! Jo, du syrran nog är det allt så! Nu utmanar jag dig! När du har gått ner till din trivselvikt, ska du ta tag i ditt rökande! Du vet att jag har tjatat på dig i alla år! Det började redan när vi var tonåringar. Jag är faktiskt din storasyster! Då har jag all rätt att tjata lite, eller?

Antar du utmaningen?

Tänk att jag har en sådan otrolig tur att min man är super på att massera! Han gick en kurs för ett antal år sedan och nu praktiserar på mig, bara mig ...  :)

Nä nä, nu ska ni inte associera till något oanständigt, era snuskhumrar ...Jag pratar om hederlig massage för onda axlat, rygg och nacke! Det andra håller jag för mig själv...

Jag har ofta ont i axlar och nacke, då kommer min riddare på vit springare och ger mig massage. Idag har jag kört båge i två timmar och det resulterar i smärta i nämnda kroppsdelar.

Min man har många goda sidor: han är snäll, omtänksam, sportintresserad, barnkär, hjälpsam...

Det finns många superlativ jag skulle kunna skriva. Men jag måste poängtera att det finns även sidor hos honom som gör mig tokig!! Han tillhör den delen av mänskligheten som har brist på "komma ihåg celler" i hjärnan! Han är en av de mest glömska personer jag känner! Det är väldigt enerverande! Hans kommentar till detta är: Du vet hur vi män är! Grrrr...

Sedan är han av den åsikten att det man INTE behöver göra idag, kan man göra imorgon eller helst långt långt senare! Irriterande!

Nu är inte jag den som är den...utan jag inser att även jag har mina sidor (hm...). Det finns säker en hel del hos mig som han kan bli galen på, fast jag kan inte komma på något just nu. ;)

Kontentan av allt detta är att jag är så tacksam över att jag har min man, som visar både med ord och med handling, att han älskar mig, trots alla mina brister!

Älskar dig!

Ja, det var ett tag sedan jag skrev! Det finns några tappra själar där ute, som följer min blogg. Ni kommer att bli tvungna lära er att vara tålmodiga!

Idag vill jag skriva om en känsla! En känsla av frihet. Den känslan kan man få av det mest skilda slag. Jag har upptäckt en ny värld genom MC:n! Som mina "trogna läsare" vet ni om att jag håller på och tar motorcykelkörkort. I fredags fick jag då äntligen sätta mig på en tung MC (750)! Jag har harvat lite med en lätt motorcykel (125:a) och i fredags, som sagt, ville min MC-lärare att det var dags att sätta sig på den tunga attiraljen!  

Först var jag väldigt tveksam! Jag är inte många centimeter över havet och bågen såg så stor ut! Min man övertalade mig och satt själv bakpå första gången. DET VAR HUR KUL SOM HELST! Tänk att bemästra en sådan gigantisk hoj! (Ja, jag vet att det finns värre maskiner. Min man har en 1600). Men för lilla mig var det en jätte schabrak till hoj, så det så!

Naturligtvis kommer det att ta tid att lära sig att manövrera hojen till fullo. Jag har tre tillfällen under de närmaste fem dagarna, som är bokade för lektioner. Mitt mål är att ha ett körkort i september! Det jag bävar för mest är testerna på banan (garagevändning, undanmanöver i 50 km/h & 70km/h och krypkörning). Klarar man inte dessa, får man inte bege sig ut i trafiken. Jag hoppas att jag fixar detta!

Friheten att glida på en hoj är oslagbar. Man får en helt ny dimension på åkningen. Att köra båge är en riskabel sysselsättning. Det finns många dårar ute på på vägarna (både MC-förare och bilförare). En kollega till mig tog MC-körkort för många år sedan och hon fick ett bra (?) råd av sin trafiklärare: se alla bilar i trafiken som skenande älgar!

Vad är frihet? Man kan ha olika perspektiv på innebörden av ordet. Det är ett ord som betyder olika för alla, beroende av var i livet man är, var i världen/landet/staden man bor, hur livssituationen ser ut, vilka krav man har på sitt leverne o.s.v. Som ni förmodligen förstår, så har jag många andra kriterier för vad frihet är för mig. Det jag idag har präntat ner är känslan jag får när jag sitter på hojen.  

Ta vara på er frihet, njut av den och av livet! ♥

Läste alldeles nyss en god väns blogg, där hon i ren förtvivlan skriver av sig, angående sina känslor efter ett möte i skolan. Hon har en son som är i behov av extra resurs. Kvinnan, som arbetar som terapeut på skolan, har arbetat med sonen sedan dagis. Hon har gjort ett fantasiskt jobb. Hon är en nödvändig person i grabbens skolvardag. Nu med den ekonomiska situation som råder i kommunen, ska hennes tjänst bort!

Jag förstår min väninnas förtvivlan! Vad kommer att hända med hennes son? Jag vet själv, som undervisande lärare, att man hinner inte lägger ner den tid och omsorg, som behövs, på de barn som är i behov av särskilt stöd! Hur kommer deras framtid att se ut, om de inte får hjälp NU?

Det som gör mig rent ut sagt förbannad, är att vi lärare i skolan får fler och fler krav på oss (av skolverket/regeringen) att se till att alla elever klarar alla de kunskapsmål som krävs. Samtidigt som skolan ska spara! Hur rättvist är det mot elever och lärare? Tänk dig att en elev, med behov av assistent eller en lugnare/mindre grupp, ska fixa det ihop med 25-30 klasskamrater. När de dessutom har en lärare som ska tillgodose ALLAS behov av individuellt anpassad studiegång. Vilka är det som kommer i kläm? Jo, de elever som blir av med sina assistenter/terapeuter!

Var ikväll på APT på min arbetsplats och blev informerad om vad vi behöver spara på. Vi fick bl.a. veta att vi måste dra ner på kopieringen! Vi kopierar alldeles för mycket. Inte konstigt, med tanke på att vi inte har skolböcker till våra elever! I ämnen som: svenska, SO (fyra ämnen) och NO (tre ämnen) har inte eleverna egna läroböcker. I engelskan får de inte skriva i sina övningsböcker, de ska ärvas av nästa årskull. Inte konstigt att man kopierar, eller hur?

Vi har naturligtvis större sparkrav på oss, med indragningar av tjänster och dylikt. Men det var så paradoxalt, att jag var tvungen att nämna det!

Jag lider med min väninna och framförallt med hennes son! Han har all rätt att få de resurser som krävs, för att klara sin skolgång och få ett bra liv! ALLA är värda det! Ingen ska behöva stå tillbaka för att ekonomin är svag!

Fy, vad maktlös man känner sig ibland!

Fenomenet IDROTT finns det många åskiter om. Vad är idrott? Meningarna kan skilja sig åt ganska rejält. Att jaga en läderboll eller att köra en bil åka runt runt på en bana, vad är det? Vissa menar att en idrott ska man ta ut sig på. Man ska ha svettas och vara fysiskt slut. Är golf en idrott? Där proffens har en caddie, som bär bagen och de bara promenerar runt banan? Är det idrott? Vem bestämmer vad som är idrott?

Idrott kan definieras som kroppsövningar med fysisk aktivitet för att få motion och rekreation (Wikipedia). Idrott för mig handlar om gemenskap, glädje och upplevelser. Det jag saknar mest av allt, efter att ha slutat med lagidrott, är gemenskapen. Den går inte att beskriva, den måste upplevas. Idrotten har gett mig många underbara vänner och många härliga upplevelser.

Jag var aldrig någon stjärna, varken i fotboll eller innebandy, men jag (tillsammans med mina lagkompisar) bidrog till att vi hade många succéfyllda år. De lag jag har spelat i, har alltid spelat på en hög nivå. Det som jag lärde mig under alla dessa år, var att alla är lika viktiga! ALLA!

Tyvärr syns endas de som har gjort mål/poäng i massmedia! Det skrivs inga stor feta rubriken om en spelare, som under en match lyckas förhindra motståndarlaget att göra mål på sina chanser. Idag är det sådan fokus på de spelare som gör mål/poäng. Det jag reagerar starkt mot är att detta börjar väldigt tidigt. Ett lag är beroende av alla spelare. En målskytt måste ha medspelare som serverar bollar, ser till att motståndaren INTE gör mål o.s.v. Det spelar ingen roll hur många mål/poäng man gör, om motståndaren gör fler, eller hur?

Jag njuter av att titta på idrott. Jag gillar naturligtvis inte alla idrotter. Det som ligger mig varmast om hjärtat är: fotboll, innebandy, handboll och ishockey (lagidrotter). Sen kan jag titta på andra idrotter också, men inte lika frekvent. Ishockey är något jag och min man åker och tittar på i Elitserien ett antal gånger per säsong. Fotboll blir mest på TV. När jag bodde i Tyskland, var jag ofta på Bundesligafotboll (spelade även själv i dambundesligan). Jag och min man har även varit i London och sett Premier League. Handboll såg vi senast i lördags. SM-finalen i Globen! Stadens handbollsklubb kämpade om SM-titeln, men förlorade tyvärr! Den dagen innhöll många av de känslor som idrotten kan förmedla! Glädje, hopp, förtvivlan, sorg, besvikelse!

Min stora dröm är att få se NHL-hockey! Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva det! Men just nu ligger fokus på OS i London 2012. Dit måste jag helt enkelt. Dags att börja spara!

Skrev igår ett långt inlägg om idrott. Döm om min förvåning när det inte fanns något på bloggen! Den är nu och cirklar runt i cyber-space...

Ja ja, sånt händer! Får se till att skriva ett nytt ikväll. Känns bara så surt att ha lagt ner tid och möda på något som ligger mig så varmt om hjärtat, för att sen upptäcka att den inte finns på bloggen... :(

Alla har vi nog till mans fått uppleva att allt inte går enligt planerna. Hörde ett bra citat i lördags "För att uppskatta segerns sötma så bör man uppleva nederlagets bitterhet." (Är inte säker på att det är ordagrant citerat). Men det stämmer in på mycket. Hur ska man kunna  njuta av det som är positivt i livet, om man inte har upplevt det som är negativt? Så med andra ord blir mitt nya inlägg om idrott mycket bättre än den som virvlar runt i cyber-space!  ;)