Fröken Mullig

Ja, nu är det den tiden på året som man ska vara på topp! Man ska vara pigg, glad, social och full med handlingskraft!

Är det bara jag som känner mig trött och sliten efter ett tufft år på jobbet? Ska man behöva vara alla till lags? Eller kan man bara strunta i det och bara vara? Det finns alltid en massa måsten under semestern. Vi måste pyssla hemma, vi måste hälsa på släkt/vänner, vi måste åka hit & dit, vi måste....   

Suck, alla dessa måsten! Men vet ni vad? Jag har tagit bort alla måsten och gör bara det jag och min familj vill och känner för! Är det taskigt eller är det smart?

Mina veckor är viktiga för mig. Det gäller att återhämta sig och orka med ett nytt arbetsår! Därför är det viktigt att det blir kvalité på det jag företar mig! Kvalité kan vara så oerhört olika för olika individet. För mig är det att må bra, vare sig det gäller bland vänner eller på resa.

Stressen som många känner under semestern har jag valt bort! Jag har tillräckligt med stress under resten av året! Nu vill jag bara njuta av min ledighet, vare sig det är i regn & rusk eller i sol & värme!

Jag blir galen på mig själv. Varför ska jag bli så förbaskat arg jämt när jag pratar med mitt ex? Varför får han mig jämt att gå i taket? Varför?!!!!

Jo, av den enkla anledningen att jag verkligen bryr mig om hur våra barn mår! Medan han i sin tur är mer intresserad av att han och hans nuvarande fru har det bra. Det som gör mig så himla arg just nu är att exet har 4 veckors semester, varav två är nu i sommar och två i september. Gissa vad han ska göra dessa veckor? Jo, i sommar ska han och frugan ut med båten båda veckorna och i september ska de...jo, naturligtvis...ut och segla! Men inte i Sverige inte, utan till Grekland bär färden.

Min fundering är då: vad ska han göra med barnen i sommar? Svaret = de kan följa med på båten i sommar om de vill. Vilket de då inte kan/vill (exet är medveten om detta!). Grabben jobbar då och tösen går inte ihop med hans fru. Exets fru är anledningen till att vår dotter bor hos mig och är inte hos sin pappa överhuvudtaget. Visst är det då lätt att kläcka ur sig att de kan följa med? Han vet ju av naturliga skäl att det inte skulle funka!

Skälet till att jag blir upprörd är att barnen vid flera tillfällen har sagt att de skulle vilja vara med sin pappa (utan frugan i släptåget). Detta har jag upplyst exet om, men han fattar inte i alla fall. Eller så gör han det, men inte bryr sig. Vilket jag innerligen hoppas inte är fallet!! Efter vårt samtal idag hoppas jag att han tar sig tid med sina barn!

Mothugget jag fick av honom var att jag hade det minsann lätt, som var en sådan perfekt mamma! Jag tror jag kreverar! Jag är allt annat än perfekt!

Men vänta... Hur är en perfekt mamma? Vem bestämmer vad som är perfekt? Är det att älska sina barn över allt annat och att alltid finnas där för dem? Då är jag perfekt...

Vem bestämmer normerna för perfektionism? Är måttet på lycka att vara felfri eller finns det andra kvalitéer som är mer värdefulla och som kompenserar de egenskaper som kanske inte är fullt lika förträffliga? Vem har svaren...

 Igår var jag på min underbara systerdotters student. Nu har hon sakteligen tagit första klivet in i vuxenvärlden. Jag är otroligt stolt över hennes prestation. Då tänker jag inte endast på betygen (vilket var väldigt bra!), utan hennes utveckling som människa. Hon brås väldigt väldigt väldigt mycket på sin mor! D.v.s. hon var väldigt bestämd och envis som liten. Jag har växt upp med hennes mor och det var inte roligt alla gånger! Hennes humör...usch...nåja, tillbaka till den nyblivna studenten...

Att nu se denna mogna, klipska, trevliga och härliga tjej glädja sig över att ha tagit studenten, är underbart. Hennes planer för framtiden är utstakade och hon är full av optimism. Det vi (vuxna?) behöver, är att se att det finns en tro på framtiden. Att ungdomar inte har gett upp! För vad får de för signaler om framtiden? Det är bara att slå på TV:n eller slå i en dagstidning, för att få svaret. Tablåerna fylls av dystra prognoser om arbetslöshet, ekonomiska kriser, konkurser och nedläggningar av bolag.

Så min kära guddotter, fortsätt att gå din utstakade väg och låt ingen sätta hinder i vägen för dig! Du har ordets gåva och en otrolig talang, har läst din tidning och du skulle helt klart passa som journalist! ♥

Vill även poängtera att min syster, har även hon blivit en mogen och klok kvinna. Humöret kan jag inte uttala mig om (ni får fråga hennes man), men att hon har blivit en lyhörd och trivsam person kan jag intyga. Däremot inte sagt att vi alltid går ihop eller har samma åsikter om saker och ting. Någon måtta får det allt vara, eller hur?

En kommentar till förra inlägget: livet ihop med min man är inte alltid en dans på rosor. Han har det inte lätt med mig alla gånger och jag har det inte lätt med honom. Alla har vi våra sidor och livet går både i dur & moll. Men vi respekterar och älskar varandra, trots våra mindre bra sidor. För att få ett förhållande att fungera, måste man kompromissa och inse att man är två i relationen (eller fler = barn). Man kan inte vara egocentrisk och kräva att alla ska köra ditt race. Ville bara klargöra detta, så ni inte går och tror att allt är så himla pluttinuttit.

Efter att jag har fått utstå en människas oerhörda svek, är det svårt att lita på en annan individ igen. Man lämnar ut sig totalt till en annan människa den dagen man inleder ett förhållande (antingen som sambos eller som gifta). Ingen går in i ett förhållande med tanke på att man kan bli bedragen. Den människan litar man på till fullo!

Tyvärr har jag via den hårda skolan fått erfara att man inte naivt ska lita på vem som helst. Personen som jag födde två underbara barn till och som jag gav mitt liv till, krossade mig fullständigt!  Inte trodde jag att jag skulle klara mig från detta svek. Ordspråket "mister du en finns tusen åter" var inget som gällde mig! Det fanns inte på världskartan att lilla jag skulle finna en ny hjärtevän! Mitt liv var i spillror...

Nu har jag förstått att detta var bara en tuff början på resan till mitt fortsatta underbara liv. Det fanns inte tusen åter för mig, utan endast den rätta! Jag är så oerhört tacksam att jag nu får möjlighet att uppleva den ultimata kärleken! Mitt första förhållande banade vägen för min lycka. Nu vet jag vad jag ska värdesätta, vad jag vill med mitt liv och med min familj. Jag tar ingenting för givet. Jag ser till att min man och mina barn ofta får höra hur mycket jag värdesätter dem och hur mycket jag älskar dem!

Den här låten tillägnar jag min man (klicka på bilden):

Naturligtvis måste jag ju meddela att syster yster har lyckats med att bli av med 3 kg under en månad! Grattis!!!

Idag har jag glömt en hel del!

Gammeln, mån tro?

Glömda ting idag:

1. info ang. syrran (se ovan)
2. Fikat till mina 9:or imorse = åka hem igen
3. Filmkameran till första lektionen. Skulle visa gamla inspelade klipp av mina nuvarande nior. = springa och jaga kamera (inte lätt i skolans förvirrade värld).
4. Mina nycklar till jobbet. (Kul när alla saldörrar är låsta inkl. arbetsrummet!).

Dagen är ännu inte slut. Kan komma ytterligare incidenter! suck...

Snacka om tur! Jag klarade mig precis den här månaden! Enligt vadslagningen som jag och min syster har ingått, ska vi gå ner minst 2,5 kg/månad. Jag gick ner 2,6 kg = inga böter den här månaden!

Det jag har gjort under maj månad är att dra ner på maten. Jag tar inte om, trots att jag inte är proppmätt. Jag har slutat dricka Cola och jag har inte smör på frukostmackan. Sedan har jag försökt promenera lite sporadiskt (trots att jag har en ond fot).

Under juni månad kommer jag att utöka mina åtgärder för en långsiktig viktnedgång. Jag kommer bl.a. att försöka gå minst 5 ggr/vecka (har semester om en vecka, så det borde vara realistiskt) och jag kommer att minska ner på sötsaker (äter inte så mycket, men det jag äter ska upphöra).

Jag har införskaffat mig en stegräknare och den ska jag använda mig av dagligen och mina steg bör ligga på minst 11 000 steg/dag! På jobbet kommer jag upp i mellan 7 000- 9 000 steg, så det gäller att promenera under semestern!

För informationens skull vill jag bara informera er om att min lillasyster har antagit vaden om rökningen!
Jättebra, syrran!!!