Fröken Mullig

Tänk, vad viktigt det är med bekräftelse! Bekräftelse kan vara allt från att någon ger feedback på det man gör, till att ha ett arbeta att gå till, till att ha vänner…

Genom att få bekräftelse bejakar man sitt eget ego. Förstå mig rätt nu, ego i bemärkelsen att man får känna sig viktig, att man betyder något för någon, att någon är intresserad av vad man har att erbjuda som person. Föreställ er att ni aldrig eller sällan får bekräftelse…hur motiverade skulle ni vara till att uträtta något?

Det hör till vår natur att få uppmärksamhet. Utan uppmärksamhet tynar vår personlighet så småningom bort. Sedan är det ju så att den feedback vi behöver få, inte alltid är positiv, men vi får ändå en bekräftelse på att någon har en åsikt om det vi gör! Vi får uppmärksamhet!

Så alla ni, där ute, ge ett leende eller en nick till någon i er närhet! Se till att personer i er närhet får den kredd de förtjänar. Hör av er till den ni aldrig hinner ringa/messa/maila! Ju givmildare man själv är med att ge positiv uppskattning, desto mer får man tillbaka, eller hur?

När är det dags att klippa navelsträngen? Många menar på att det skulle jag ha gjort för länge sedan…men är man mamma, så är man. Navelsträngen lär hänga med ner i graven…

Inte så att jag curlar mina barn, så att de inte blir självständiga människor! Tvärtom måste jag säga att de har utvecklats till underbara människor, med självinsikt, humor, ansvarstagande…kan rabbla hur många superlativ som helst! Jag finns alltid där för dem och helt naturligt finns hela känsloregistret med i föräldraskapet. Glädje, oro, stolthet, ömhet, rädsla…

Vi får inte glömma att det också är unga människor. Det innebär att de måste utforska världen och vad den har att erbjuda alldeles själva. De måste göra sina egna misstag och lära sig av dem. Trots alla ”goda råd” och förmaningar, gör våra avkommor ändå det de själva vill, inte vad vi föräldrar vill.

Ändå vill vi förskona dem från smärta och besvikelser, när de själva tror att vi bara vill vara ”besserwissers”. Varför kommer vi inte ihåg våra egna misstag och vår ovilja till att lyssna på våra föräldrar? Det är nog naturens gång…de måste göra sina egna lyckodrag och/eller felsteg, uppleva lycka och/eller misslyckanden, känna glädje och/eller besvikelse …allt som formar dem till det de är…

Oavsett vad mina barn tar för sig här i livet, älskar jag dem över allt på denna jord! Tänk att det finns en sådan kraftfull känsla inom en! Moderskärleken är en fantastisk känsla!

Sorry... för att det har tagit tid att skriva ner några rader på bloggen. Undrar om jag har några läsare överhuvudtaget kvar…Nåja, OM det finns några läsare, så ber jag er om ursäkt!

Ibland är det bara så att tiden inte räcker till! Nog för att jag kan ha många bollar i luften samtidigt, men jag är ingen fullfjädrad jonglör..;)

Just nu är det mycket fokus på mitt pluggande (specialpedagogik) + alla utvecklingssamtal i skolan. Sen har jag kommit igång med mitt tränande! Visst är jag bra? Jag tränar minst fyra gånger i veckan. Det blir innebandy en gång i veckan, spinning två gånger i veckan och core eller coreboll två gånger i veckan. Några lördagar har jag även testat på step, som har varit väldigt tufft, men kul.

Tyvärr har det inte visat några resultat på vågen, men jag känner på kläderna att något har hänt. Dessvärre kan jag inte glädjas åt det! Det måste synas på vågen, för att jag ska känna mig duktig! Kan bero på att kilona är många och de är en bekräftelse på succé eller misslyckande. Konstigt eller hur? Borde ju kunna vara nöjd med att vissa klädeplagg sitter bättre eller t.o.m. lösare än förut! Dessa förbaskade kilon!!!

Vi människor är vanemänniskor och tänk vad fort man kan ändra sina vanor, utan att det är/blir en belastning! Innan jag började träna, funderade jag på varifrån jag skulle ta tiden, men tänka sig, tiden fanns!! Nu har jag ju inga småbarn (vilket ofta är en ursäkt), men jag har varit där. Småbarnsförälder menar jag. Även då fanns tiden. Jag pluggade heltid, jobbade halvtid, var ensamstående med två småbarn, var tränare både i fotboll & innebandy, ledamot i Sörmlands Innebandyförbund och i Eskilstuna Idrotts Samorganisation! Hur i himmelen fick jag tiden att räcka till? Blir svettig bara jag läser det jag har skrivit…

Nåja, jag ska försöka skriva lite mer frekvent! Jag har ju precis här ovan skrivit att tid finnes....suck....får tänka på vad jag skriver...