Fröken Mullig

Har idag arbetat, trots att det är sportlov. De elever som riskerar att inte klara godkänt i ett eller flera ämnen har möjlighet att jobba under lovet. De slog mig idag att vissa av dessa killar (ja, det är faktiskt flest killar där) är inte lika ointresserade, stöddiga eller rent ut sagt förjävliga när deras kompiar inte finns runt omkring. Snacka om att dessa grabbar har en image att vårda! Tyvärr på bekostnad av sin egen inlärning. Mycket av deras tid går till att komma försent, inte ha material med sig och att snacka bort tid, för att sen under loven jobba ikapp det de missar under "vanliga" lektioner. Många av dessa grabbar är trevliga och mysiga killar. Tyvärr får man inte se den sidan så väldigt ofta.

En av grabbarna, låt oss kalla honom för Kalle. Han har idag kämpat sig igenom Selma Lagerlöfs "Herr Arnes penningar". Han fattade ingenting! Han ville bara ge upp! För att inte snacka om analysen han skulle skriva om boken! Jag såg riktigt hur han bara ville ge upp. Efter att ha erbjudit mig att diskutera boken med honom och gå igenom hur en analys ska se ut (vilket de redan har gjort i klassen, men han har  kommit försent = missat genomgång, snackat hellre än att lyssat, när han väl var där.) började Kalle att se lite mindre förtvivlad ut. Han började med analysen och innan han gick hem för dagen, kom han fram till mig och tackade för hjälpen! När man som pedagog ser att en elev har fattat "grejen", det är en obeskrivlig känsla. Är vi ett konstigt släkte, vi pedagoger? Ska vi vara tacksamma när eleverna förstår det som vi vill pränta in i dem eller ska det vara en självklarhet? Vad menar jag med det? Fundera på det... så fortsätter jag med mina funderingar imorgon.

Johan Blund är och knackar på! Natti natti!